Varifrån fick Hannah Arendt sitt mod?
Att filosofen och debattören Hannah Arendt var briljant vet vi, men av briljans följer inte alltid mod. Många intelligenta personer använder sin skärpa för att hitta kryphål, och komma undan sitt ansvar.
Kanske var SS-pampen Adolf Eichmann just en sådan person, även om Arendt tyckte han var en slätstruken byråkrat. I vinter har många av oss lärt känna Hannah Arendt i den tyska skådespelerskan Barbara Sukowas gestaltning, i Margrethe von Trottas film.
Filmen skildrar några år i Hannah Arendts liv, från 1961, när hon som tidskriften The New Yorkers utsända rapporterar från Eichmann-rättegången i Jerusalem. Reportagen gav hon senare ut i bokform under titeln Den banala ondskan, det begrepp som hon blivit mest känd för.
Många, både amerikaner och israeler, blev mycket provocerade av hennes bild av Adolf Eichmann. Så här skrev hon:
”Eichmann är ingen örn, snarare ett spöke, som dessutom har snuva, och som minut för minut så att säga bleknar bort där i sin glasbur.”
Eichmann var en småtråkig byråkrat, som ”bara lydde order”. Hans största brott, enligt Arendt, var att han inte tänkte. Det fanns kritiker som menade att Arendt förringade nazisternas brott, genom att hon underskattade den ideologiska övertygelse som låg till grund för Eichmanns handlande. Det är fullt möjligt. Att han inte skulle ha varit antisemit verkar osannolikt.
Den banala ondskan var undertiteln på Arendt bok, men hon använder faktiskt begreppet bara på ett enda ställe i boken, och då inte för att förringa nazismens brott. Tvärtom. Så här skriver hon om när Eichmann går mot sin avrättning:
”Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna långa kurs i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord.”
Många av Arendts närmaste vänner tyckte ändå att hon var en svikare.
***
Arendt var modig i sitt försvar för rätten att tänka fritt, och hon visar att det är svårt att tänka. Det har sitt pris. Men det är nödvändigt att försöka, även om man måste klara sig på betydligt klenare råmaterial än Hannah Arendts! Ibland måste man ha två tankar i huvudet samtidigt.
Det är inte lätt, varken på Twitter eller när man vill sätta en slagkraftig rubrik i gammelmedia. Eller när man vill sälja ett politiskt budskap. Förenklingar slår alltid nyanserna.
Margrethe von Trottas film är också ett försvar för tvivlet, inte minst på den egna övertygelsen. Kom ihåg att en övertygelse som inte har föregåtts av tankeverksamhet, och prövats av tvivel, sällan är värd namnet.