Arenarockens kungar sluter cirkeln

Musik: U2, How to dismantle an atomic bomb, (Island/Universal)Om det kan man tycka mycket. Antingen glädjas åt att kvartetten hittar hem igen eller bli besviken på att albumet inte tillför just något nytt. Det beror ju också på vilken period man tycker bäst om.För egen del är det albumen The unforgettable fire (1984) och The Joshua Tree (1987) som spelats mest. Till viss del har också Achtung baby (1991) och Zooropa (1993) snurrat på skivtallriken ett antal tusen varv, men de har inte haft samma livslängd. De senaste plattorna ­ Pop (1997), All that you can¹t leave behind (2000) ­ har lämnat mig ganska likgiltig.Över huvud taget har inte U2 engagerat så mycket på ett decennium, minst. Deras storslagna rock har också en tendens att slå över i övermättnad ganska fort. Det blir stora känslor, stora ljud och stora ord. Det har alltid funnit sett slags självgodhet hos dem också som jag tröttnat på i längden.Nya How to dismantle an atomic bomb är på det viset ändå ett framsteg. Här finns en nyväckt vitalitet som påminner om för länge sedan och som engagerar på ett helt annat sätt igen. Sedan kan man ju tycka att det inte är något jättesteg att låta som en något blekare kopia på sig själv. Men ändå.Till den här gången har The Edge lagt klaviaturerna och syntarna på hyllan i betydligt högre grad. I stället har han plockat fram sitt originella och stilbildande gitarrspel igen och det har hela plattan fått ett lyft av.Albumet inleds med stänkrockaren Vertigo, en hit som stannar direkt i hjärnan. Där kommer Larry Mullen Jr och Adam Claytons tjocka rytmer fram som bäst. Resten har inget av den varan, där är det de tunga balladerna som dominerar. Det passar Bono perfekt, det är oftast där han kommer till sin absoluta rätt. Även om han inte kommer upp i de engagemangsnivåer han hade under gruppens storhet räcker det långt här också. Så har han också texter som ligger nära honom själv. Bröllopstexten A man and a woman eller hyllningen till bortgångne pappan håller båda tårklass.Gamle producenten Steve Lillywhite tog över den havererade inspelningsprocessen och har lyckats bra. Brian Eno och Daniel Lanois skymtar på något spår också.Så visst kan den irländska kvartetten vara nöjd med How to dismantle an atomic bomb även om den varken bryter ny mark eller lägger ned kärnkraften.U2 visar att de är arenarockens kungar och gruppen lär väl ut och visa det på scenen snart också.