När visionära kommunpolitiker, optimistiska näringsidkare och företrädare för den kämpaglada idrottsrörelsen sätter sig ned vid samma konferensbord kommer de nästan alltid fram till samma lösning: kommunen måste ha en multihall!
De senaste tio åren har trettiotvå nya arenor byggts runt om i Sverige. De flesta av dessa jättebyggnader dras med förluster.
I Uppsala ser många nu för sitt inre hur ett stort arenakomplex kan ta form på slättlandet kring det expansiva shoppingtemplet Gränby centrum. Det är en tilltalande idé.
Samtidigt, bara en knapp mil därifrån, planerar andra obotliga optimister det jättelika handels- och nöjesområdet Fullerö Park med idrottsanläggningar, hotell, gallerior och en stor temapark.
Storslagna drömmar av det här slaget är viktiga för en strategiskt belägen tillväxtkommun som Uppsala. Samtidigt finns det ju en gräns för när engagemang och framåtanda övergår i en fartblind kultur där folk upprättar glädjekalkyler och dunkar varandras ryggar, samtidigt som motståndarna avfärdas som bakåtsträvande gnällspikar.
Arenabolagets vd Staffan Littmarck låter både övertygande och entusiasmerande när han lägger fram planerna kring en framtida multihall i Gränby. Allt annat vore naturligtvis ett tjänstefel av honom.
Samtidigt kan vi bara hoppas på att han och andra lokala visionärer utöver sin iver att ”lyfta” Uppsala också besjälas av lite hälsosam realism.
Den här staden må vara känd för sin akademiska skepsis och förmågan att dra frågor i långbänk. Men det kan lika gärna slå över åt andra hållet, och det snabbt. Sedan står vi där med en jättearena som gapar tom.
Vi får helt enkelt damma av den gamla svenska traditionen att sträva framåt, men med förnuft.
Alternativet, att slå sig till ro och nöja sig med det vi redan har, känns mer än lovligt trist. Uppsala behöver definitivt mer arenaoptimism, men en tyglad sådan.