Det är en intensiv period för Uppsala stadsteater som nu går mot sitt slut. Att ha haft den kontroversiella teatervisionären Andriy Zholdak i huset har varit en utmaning, inte minst för de skådespelare som arbetat med den krävande regissören. Inför lördagens premiär av Mefisto samtalar UNT med skådespelarna Viveca Dahlén och Crister Olsson om ett repetitionsarbete som inte liknar något de tidigare gjort.
- Vi kan nog säga båda två att vi aldrig varit med om något liknande tidigare. Zholdak har ett regitemperament som vi inte är vana vid här i Sverige. Hela repetitionsarbetet har inneburit en kulturkrock, vilket varit på både gott och ont, säger Crister Olsson.
Crister Olsson och Viveca Dahlén är två av de ur Uppsala stadsteaters fasta ensemble som medverkar i föreställningen. De fick dock precis som de andra skådespelarna gå igenom den audition som hölls i våras. Zholdak hade begärt att få träffa 100 skådespelare, 70 stycken lyckades teatern få fram. Redan då insåg Viveca och Crister att det skulle komma att bli en speciell process.
- Det var lite av en chock vid första mötet, säger Viveca. Man drabbades av något slags skräckblandad förtjusning. Uttagningen var väldigt ansträngande, nästan våldsam.
Under arbetets gång har skådespelarna ständigt varit tvungna att handskas med Zholdaks heta temperament
- Han är ju väldigt rak om man säger så, säger Viveca. Till en början var det rätt så jobbigt. Men man lär sig att hantera det efter hand. Och han är i alla fall demokratisk i sina utbrott. Alla får sig en släng av sleven. Men han ger beröm också. Sen stöttar vi varandra inom ensemblen väldigt mycket. Vi har blivit ett väldigt sammansvetsat gäng.
- Det är en extremt intensiv arbetsmiljö, säger Crister. Att vara på repetitionerna är som att befinna sig inuti en tryckkokare. Man måste vara på plats och närvarande, liksom brinna, hela tiden.
Zholdak har tidigare gett uttryck för sin väldigt fordrande syn på skådespelaren, som han liknar närmast vid en gudomlig varelse som ska kunna gestalta snart sagt allt.
- Eftersom hans uppsättningar rör sig mellan så många olika genrer så måste också vi vara beredda på att kasta oss mellan olika uttryck och spelstilar, säger Viveca. Man förväntas själv vara kreativ. En dag ville han att min roll skulle börja rabbla på italienska. Då var det bara gå hem och börja plugga. Man får lösa problemet helt enkelt.
- Zholdak pratar nästan bara om formen, säger Crister. Han talar om för en vad man ska säga och göra men inte varför man ska säga och göra det. Som skådespelare måste man hela tiden själv hitta motiven bakom det man gör. Det är lite som om Zholdak är konstnären och vi är färgerna han målar med. Som om han tänker: "här behöver jag en Viveca, här en Gustav, här Crister". Vi blir liksom bärare av hans idéer.
Både Crister och Viveca är överens om att det varit en oerhört tuff arbetsperiod, men också en berikande erfarenhet.
- Det är fascinerande att det fortfarande finns regissörer som är helt kompromisslösa, som orkar dra sina visioner hela vägen ut, säger Viveca.
- Men det ska bli skönt att komma igång med föreställningarna nu, säger Crister. Visa att vi klarar det här på egen hand.