Aranöarna - ett litterärt landskap
LITTERATUR. En rad författare har hämtat inspiration från Aranöarna utanför Connemara på den irländska västkusten. Bland dessa märks särskilt John Millington Synge, men även William Butler Yeats och Samuel Beckett. Rolf Karlman skriver om de karga men inspirerande öarna.
Aranöarna utanför Irlands västkust har inspirerat åtskilliga författare, däribland flera av det förrra seklets världsberömda irländska dramatiker.
Foto: Scanpix
Connemara är ett skönt och kargt kustlandskap på västra Irland. Från flera platser i Connemara når man med färjor Aranöarna. Vindpinade och mytomsusade ligger de tre små kalkstensöarna omgivna av ett blåsigt Atlanten. Där finns en mycket speciell natur och livsmiljön är kärv för invånarna som idag försörjer sig som småföretagare inom turism, fiske och jordbruk. På en av öarna ligger en stickerifabrik för de berömda tröjorna. Det isolerade läget har gjort att gammal historia och traditioner fortfarande lever. Invånarna har fortfarande gaeliska som första språk. Till Aranöarna sökte sig alltså många irländska författare i början av 1900-talet då nationalkänslan fick en renässans i opposition mot det engelska styret. På öarna kunde författarna uppleva det genuint iriska. Fortfarande är öarna inspirerande för både kulturarbetare och vanliga resenärer.
Aranöarna (the Aran Islands) består av tre öar Inishmore, Inishman och Inisheer. Den största ön är Inishmore som är 13 km lång och 3 km bred.
Den amerikanske filmregissören och upptäcktsresanden Robert Flaherty gjorde tre berömda dokumentärfilmer om människan i primitiva samhällen och hennes kamp mot naturen. Den första var Nanook, köldens son från 1921. Den skildrar Flahertys syn på eskimåer på Grönland och tog 16 månader att färdigställa. Moana, solen son från 1926 skildrar livet på Samoaöarna. I början av 1930-talet vistades Flaherty två år på Aranöarna för att få material till filmen Man of Aran (Mannen från Aran) som blev färdig 1934. Där skildras fiskabefolkningen från Inismore och deras hårda liv i kampen mot havet. Pat Mullen (1883-1972) skrev boken om sig själv, Man of Aran, som kom att ligga till grund för filmen. Mullen var född på öarna i yttersta fattigdom i en elvabarnsfamilj. Han levde hela sitt liv på Aranöarna. Han spelade också huvudrollen i Flahertys dokumentärfilm. Den betraktas som en av sin samtids storverk och visas ständigt för turister i hembygdsmuseet, Aran heritage centre, i huvudorten på Inishmore, Kilronan.
Författaren Liam O'Flaherty är född på Aranöarna 1897 och präglad av dess karga förhållanden. Till skillnad från sina författarkollegor hade han inte någon romantisk syn på sina hemöar. Han deltog i både första världskriget och det irländska upproret. Hans mest kända böcker är "Angivaren" från 1926 och "Uppror" från 1950. "Angivaren" filmades också av John Ford.
Aranöarnas mest kända skildrare är dock John Millington Synge. William Butler Yeats rekommenderade Synge att besöka öarna. Synge var född i Dublin men Aranöarna kom att inspirera honom till flera pjäser som fortfarande spelas världen över. Synge vistades på öarna mellan 1898 - 1902. Han trivdes förträffligt och lärde sig också gaeliska. Synge färdades i den traditionella lilla fiskebåten "Currach" mellan öarna. Han konstaterade "Jag kunde inte hjälpa att jag hade känslan av att tala med män som levde med ett dödsstraff hängande över sig. Jag visste att alla skulle drunkna i havet inom några få år och slås i bitar mot klipporna?"
En av öarnas många historieberättare, Pat Dirane, kom att speciellt inspirera Synge. En av Diranes favorithistorier var när han sökte natthärbärge i ett hus där mannen just hade dött: "Liket låg på bordet: levande ljus brann i rummet. Kvinnan erbjöd Dirane en drink och en bädd för natten och lämnade sedan huset för att, som hon sa, informera grannarna om mannens död. När hon gått öppnade den döde ögonen och berättade för Dirane att han låtsades vara död för att ta sin elaka fru på bar gärning med hennes unga älskare, han bad Dirane om hjälp att avslöja sveket. Snart återvände hustrun i sällskap med sin älskare. Hon gav honom en kopp te och bad honom gå och lägga sig i sovrummet. Några minuter senare reste hon sig och informerade Dirane att hon skulle hämta ett stearinljus. När hon inte återvände reste sig maken från bordet och han och Dirane gick in i sovrummet för att finna hustrun och älskaren in flagrante delicto (på bar gärning) varvid 'liket' gav älskaren ett dödligt slag i huvudet med sin käpp."
Denna berättelse finns med i Synges första större pjäs, I dalens skugga. I sin mest berömda pjäs, Hjälten på den gröna ön (Playboy of the vestern world) från 1907 som spelades på Stockholms stadsteater för några år sedan med Sven Volter och Yvonne Lombard i några av huvudrollerna använder sig Synge också av en historia från Aranöarna. I den ursprungliga berättelsen till "Hjälten?" som öborna berättade för Synge kommer en fadermördare till en av öarna. Han ger sig till känna och öborna skyddar honom för polisen trots att en belöning utfästes. Sedan hjälper öborna honom att fly till Amerika. Detta var ingenting märkligt enligt Synge. Instinkten att skydda en brottsling var allmänt spridd på västra Irland. En orsak var att man avskydde engelsmännen som hade stiftat lagarna. På Aranöarna fanns också en traditionell inställning att vem som helst kunde begå ett brott om hon eller han hamnar i våldsam affekt - men att man i det tillståndet är lika oskyldig som stormen på havet. Om en man som dödat sin far efteråt uppvisar verklig ånger finns ingen anledning att avrätta honom bara för att lagen säger så - tvärtom kommer en sådan man, enligt öborna, att hålla sig lugn resten av livet. "Hjälten på den gröna ön" tillhör definitivt världsdramatiken och återkommer i ständigt nya uppsättningar där teater spelas.
Även "Ritten till havet" inspirerades av öarna och sattes upp på Abbeyteatern i Dublin. Synges förlade också berättelser från Aranöarna till andra avlägsna platser på Irland. En sådan berättelse är "Miraklet" som bl.a. spelats på Närpes utomhusteater i regi av Ralf Långbacka.
Synge gav också en vacker skildring av öarna och dess invånare i boken The Aran Islands från 1907 som översattes till svenska så sent som 1967.
Även den yngre generationen dramatiker inspireras av Aranöarna. Martin McDonagh f. 1971 tillhör den grupp brittiska dramatiker och filmare som fick sitt genombrott på 1990-talet. Han är född i London av irländska föräldrar. Efter genombrottet som 25-åring med Skönheten i byn (Uppsala stadsteater 2005) fick han en ny framgång med Krymplingen på Inishmaan som har hämtat motiv från Aranöarna. Pjäsen utspelas 1934 då Robert Flaherty spelade in dokumentären The man of Aran. Krymplingen på Inishman är en brutal komedi om det lilla samhället där alla känner alla. Den stora nyheten är att jänkare (Flaherty) kommit till grannön och de skall spela in en film. Krymplingen Billy ser sin chans att kanske få en roll och komma bort från Inishmaan. I Amerika kanske han kan bli sedd som något mer än bykrymplingen, den föräldralöse, Halte Billy.
Även svenska skribenter som Jan Olof Olsson (Jolo), Stig Claesson och Axel Liffner har inspirerats av Aranöarna. Slas konstateras i sin bok Vad man ser och hedrar om vännen, kulturredaktören och pessimisten Axel Liffners kärlek till Aranöarna "Aran besvarar nämligen ingen kärlek. Det är en karg, kall och ständigt genomvåt ö utanför Irlands västkust"."När Axel visste att han skulle dö for han till Aran och sa adjö. Man skall vara väl förtrogen med sitt vemod för att göra så".
Så jobbar vi med nyheter