Är tatueringar konst? Nej, det är inte det första jag kommer att tänka på. Men jag har nog en rätt fördomsfull bild vid närmare eftertanke. Tatueringar hörde till fängelsekunder och sjömän före 1980-talet. I den amerikanska filmen Papillon från 1973 säger en man, som har tatuerat halva ansiktet, att han tyckte det var snyggt när han var full. Med en hotfull röst. Ungefär så.
Det är väl min största oro inför en tatuering, att man i efterhand ångrar sig. En annan film jag såg handlade om en man som hade en mycket vacker tatuering på överkroppen. Han fick anställning vid ett hotell för att ligga vid poolen och visa upp den. Så försvann han och en tid senare fanns tatueringen som tavla hos en konsthandlare. Det är förstås ett argument för att inte skaffa en alltför vacker tatuering. Men också för att tatueringar visst är konst.
Jag bläddrar i en kommande bok, Bläck – tatueringar hud minnen (Natur & Kultur). Den visar hur vackra och konstfulla tatueringar kan vara. Antagligen är det verk som kostat bärarna en hel del. Och de som gjort dem är säkert också mycket erfarna och drivna konstnärer. Jag fastnar för de enkla, enfärgade och stora. Jag måste nästan omvärdera. Eller åtminstone nyansera bilden. Bilderna fascinerar. Det är första gången jag ser den estetiska kvaliteten i tatueringar. Fotografierna gör förstås sitt till.
En snäv definition av konst är att det som man kan tänka sig att ha hemma på väggen är konst.
Snävt kanske men är det inte ungefär så man tänker när man ser någon med en tatuering? Det är liksom lite svårt att bara betrakta en tatuering utan att man tänker på sin egen kropp. Hur skulle det se ut på mig? Men boken avskaffar den känslan. Den visar det konstfulla.
Trots det måste jag komma tillbaka till väggar. Eller varför inte tröjor med tryck. Visst finns det vackra tröjor med tryck, men vem skulle vilja ha på sig samma tröja en hel sommar? Även om den är gjord av en konstnär. Så bläddrar jag i boken igen och tycker att tatueringarna med de mest slitna färgerna känns rätt besvärande.
Det är helt klart lätt att moralisera över vad andra gör med sina kroppar. Du ångrar dig. Inte ens artikeln ”Tatuering” på Wikipedia förmår att hålla sig från förmaningar. Men många av de som permanent bläckpryder sitt skinn vill kanske ha ett märke att förhålla sig till. Jag antar att det är lite som att skaffa sig ett husdjur som aldrig dör, eller ett förhållande som varar för evigt. Ändå kan jag kan inte låta bli att tänka på dem som tavlor som aldrig byts ut.
Hur som helst, tatueringar är konst. Lika mycket som akvarell, olja och tempera. Underlaget har egentligen inte så mycket med motivet att göra. Men det är svårt att tänka bort.
Alla som har en tatuering är som ett galleri med en enda tavla. För betraktaren är de ett mobilt galleri med varierande öppettider – om man nu inte inrättar ett museum dit man kan donera sin tatuering när man dör.