Ulrika Knutson: Är näthatet pursvenskt?

Vad är typiskt svenskt? Lingon, brännvin, älgar eller blondiner? Äsch, sånt krafs.
"Blott barbariet var en gång fosterländskt", föreslog Esaias Tegnér dystert 1836, och nu är han bekräftad. Det omtalade Näthatet som pyr på webben verkar nämligen vara ett ursvenskt fenomen, okänt i andra länder. Åtminstone enligt Cristophe Deloire, generalsekreterare i Reportrar utan gränser, som besökt Sverige. Så här sa han till tidningen Journalisten:
– Det säger antagligen något om Sverige. Vad jag vet är det inget vanligt förekommande problem i andra demokratiska länder, så har vi det i alla fall inte i Frankrike.

Har Deloire rätt? Dags att medieforskarna kavlar upp ärmarna och tar reda på varför: Finns det ett pursvenskt hat? Varifrån kommer det?

I väntan på statistiska rön får vi gräva där vi står, skovla bland självklarheter och paradoxer.

Datorinnehavet i Sverige är det största i Europa, vilket ger hatarna medel och möjlighet. Det är en viktig faktor. Anonymiteten ger också en frestande möjlighet att göra sig bred, utan att betala för det. Men vad är motivet? Den frågan är svårare att besvara.

Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. Ungefär som när toleransen mot våld i verkligheten minskar, så blir filmerna allt brutalare, kanske även språket på nätet?

Näthatet kanske rent av är ett tecken på att vi blivit mesigare och snällare på riktigt? (En tes som bör prövas).

Någonstans har detta verbala slagsmål förstås med ungdomskulturen att göra. Vi äldre hänger inte med, fattar inte de ironiska nyanserna, utan drabbas av moralpanik – precis som tjugotalets föräldrar blev rädda för jazzmusiken, och senare förfasade sig över ”dansbaneeländet”, tecknade serier och rockmusik. Men det finns en knivskarp gräns mellan moralpanik och brottsliga hotelser på nätet. Åklagarna bör lära sig var gränsen går.

Till sist, både frustrerade män i allmänhet och den svenska extremhögern har goda datorkunskaper och spänstiga nätverk. Men kanske har de haft sin tid i rampljuset? Visst har hatet börjat mista sin fräschör?

Att Sverige ska vinna Europaligan i hat är ingen seger. Det är en skamlig förlust.