RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, bildades 1950. Namnet tycks ha funkat fint fram till 2007 då man bytte till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Man kan lägga märke till att ”likaberättigande” bytts ut mot olika gruppers ”rättigheter”. Kanske inte samma rättigheter för alla längre?
På det kristna fältet finns EKHO som förr hette De ekumeniska grupperna för kristna homosexuella. Numera heter organisationen Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer. Den gamla förkortningen är svår att spåra i det nya namnet. Om HBTQ skulle skrivas ut som ”homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer” skulle väl namnet bli längre än förbundets ändamålsparagraf.
Vad beror dessa språkliga otympligheter på? Man kan låna ett politiskt slagord – alla ska med. Eftersom en människas identitet idag mindre innebär att vara någon särskild och mycket mera att tillhöra en eller flera grupper måste alla dessa grupper nämnas i en organisations namn.
Borde man inte förenkla lite, koncentrera sig på människor och inte på korrekta bokstavskombinationer? Det skulle kunna lugna ner den överhettade språkfantasin och kanske till och med underlätta rättighetskampen.
Nu pågår Stockholm Pride. Vad man ofta glömmer är att Pride har en förhistoria som kallades Frigörelseveckan och drevs av RFSL. Den avslutades med ett demonstrationståg genom Stockholm, ett tåg som nu, i ny regi, utvecklats till dagens parad.
Politiken har förvandlats till karneval.
Det var RFSL som genom träget byråkratiskt arbete förberedde dagens reformer på det sexualpolitiska området. Pride skördar frukterna och försöker ibland ta åt sig äran. Nya äktenskapslagar – för alla – skrivs dock inte under en karneval.