Apropå monokrom grå färgskala

Uppsaliensiska fyrtiotalet gestaltas med grått golfrutigt ylle och hundtandsmönstrade grå klockade kjolar på den grå bakgården med ljusgrå fasader som ramar in stora scenen. I fönstren skymtar lite mörkare grå skuggor då och då när det fladdrar till i de ljusgrå gardinerna.

Olika nyanser och valörer av samma färg i ett scenkonstverk knyter samman och bildar stämning. Gråskalan är tung och seriös likt äldre dokumentärfilm.  En detalj i en helt annan färg gör ett stilbrott i det enhetliga, blir distinkt som ett plötsligt skrik.

Den mycket konstintresserade filmregissören Roy Andersson är väl kanske den som tydligast arbetat med en monokrom färgskala i sina filmer som Sånger från andra våningen och Du levande. Men även Tomas Alfredsons båda filmer Låt den rätte komma in och den senaste så hyllade Tinker, tailor, soldier, spy har en enhetlig grågrön färgskala. Ett stämningsskapande som har fått den internationella kritikerkåren att gå taket av förtjusning.

Men intet är egentligen nytt inom konsten. Monokrom färgskala har vi sett mycket av inom olika bildkonstyttringar och begreppet har funnits och praktiserats av konstnärer åtminstone sedan 1300-talet, då man försökte imitera stenars eller marmors grå färger med målarpenseln. Den tekniken fick namnet grisaille. Intressant att äldre tekniker får ny form och nya användningsområden.