I upptakten till Apflickorna befinner sig tonåriga Emma (Mathilda Paradeiser) i skogen för att träna sin hund med en så kallad ”klicker”, en plastdosa vars positivt betingade klickljud förstärker ett visst beteende hos hunden. Det är en logisk start. Makt, och bristen på densamma, utgör ett av filmens viktigaste teman.
Inledningsscenen återkommer i ny skepnad när Emma börjar med voltige, ett slags gymnastik på häst, och möter Cassandra (Linda Molin). Hon är lagets ledargestalt och erbjuder sig att hjälpa nykomlingen med träningen: ”Jag skulle kunna träna vem som helst till vad som helst.”
Det visar sig dock att den tystlåtna Emma inte tänker låta sig kontrolleras genom Cassandras belöningssystem av bekräftelse och vänskaplig hängivenhet. Mellan dem uppstår istället ett sofistikerat maktspel, som stramas åt av sexuella undertoner. Samförståndsskratten är bara tillfälligt förlösande, snart lurar återigen den slutliga konfrontationen – på voltigeplanen såväl som utanför.
Om makt är filmens ena stora tema så är sexualitet det andra. Och det är i skildringen av relationerna dem mellan som Apflickorna visar sina verkliga kvaliteter. Man följer med stor spänning Emmas och Cassandras nyvakna reaktioner på en objektifierande, manlig blick, och man tar med förskräckelse del av Emmas systers, sexåriga Saras (Isabella Lindqvist), för tidiga inträde i samma verklighet.
Också hon blir medveten om sitt kön och sin kropp. Också hon upptäcker hur man kan omsätta dessa nyvunna insikter i praktiken.
En av förutsättningarna för att Apflickorna har kunnat bli så bra är att långfilmsdebuterande regissören Lisa Aschan, i likhet med regissörer som Jesper Ganslandt, Fredrik Wenzel och Ruben Östlund, har vågat lita till åskådarens medskapande förmåga.
Filmen är djupt psykologisk men i väldigt liten utsträckning psykologiserande. Endast vid ett par tillfällen skrivs undertexten ut. Som när Emma förklarar för Sara att man aldrig ska visa för någon vad man känner, ”då blir man bara sårad”.
Dessutom är skådespelarna fantastiska. De lyckas genom ett extremt återhållet agerande skapa en dramatisk och närmast surrealistisk ödslighet mellan de sporadiska replikerna och aparta handlingarna. Dramatiken förstärks ytterligare av den westernutstyrsel som Apflickorna draperats i. Det handlar förutom om musiken och den rena rekvisitan, med hästar, gevär, och marklöpare, också om dramaturgin och den dystopiska grundstämningen.
Det är vågat och originellt, men fungerar utmärkt. Ett omdöme som skulle kunna gälla för filmen i dess helhet.