POP. Men i likhet med många andra kvinnobesjungare, alltifrån Taube till Lundell, är det egentligen sig själv Kristian Anttila sjunger om mest, när han i låtform dyker in i sina erfarenheter av relationer – såväl hopplös passion som nykter eftertanke, pudrad yta och mystiskt djup, åtrå och en bild av manlig brunst i den ironiskt humoristiska Världens snuskigaste man.
Han gör det på ett lekfullt tänkvärt sätt, i lite mjukare tonfall än vanligt, stundtals ganska nära en typiskt radiovänlig svenskpop. Men också en påhittig variation i de musikaliska stilgreppen – med drag av alltifrån krautpop till funk och svävande kärleksballad – för att intresset ska hålla hela vägen.