Om fem månader presenteras Medieutredningen. Men för bara några dagar sedan överlämnade utredaren Anette Novak ett delbetänkande: 360 sidor om dagens mediesituation, där ett stort antal ”balanspunkter” definierades. Den öppna frågan är om mediepolitiken ska bidra till att skapa ökad balans mellan dessa. Till exempel balansen mellan granskare och granskade; mellan stad och land; mellan öppenhet och integritet; mellan offentligt finansierade bolag och kommersiella; mellan dominanta aktörer och övriga; mellan information och desinformation.
Utredningen är alltså långt ifrån klar. Men det här känns som bra startpunkter. För vad ska egentligen mediepolitikens roll vara? Vad ska den syfta till? Jag vet så klart inte vilket parti du som läser den här texten röstar på. Men jag gissar att du inte på rak arm kan svara hur dina företrädare tänker kring mediepolitiken. För även om just detta ämne traditionellt är utskällt från alla håll och kanter (mediepolitiken är liksom alltid fel), så har det inte rådit överflöd på visionärt tänkande inför framtiden. Det hänger delvis samman med att nutiden har varit svår att få grepp om för den forskningen som politiken ofta lutar sig mot. Medieutvecklingen går oerhört snabbt och forskarna är av förklarliga skäl alltid några steg efter; en utveckling måste ju inträffa innan den efter noggrant och ganska långsamt arbete kan beläggas.
Med Medieutredningens delbetänkande är det som om vi äntligen hamnat på ruta ett. Det är något att vara glad över. Till slut finns det även inom politiken en verklighetsbeskrivning som känns, tja… verklighetsförankrad. För den som hängt med i diskussionen om den digitala utvecklingen är det så klart långt ifrån några nyheter att människor numera inte bara är passiva mottagare av information, utan också medproducenter och distributörer. I själva verket är det här något som ihärdigt förts fram i mer än tio års tid som en av de största omvälvningarna av medielandskapet. Till en början utan större gehör från varken politiken, medieföretagen eller forskningen.
Men att denna sanning nu sätts på pränt i ett politiskt resursfördelningssammanhang har stor betydelse. För ska politiken också försöka skapa balans mellan medieföretagen och medborgarjournalistiken, eller ”medieborgarna” som de aktiva informationsspridarna kallas i utredningstexten? Det är en oerhört intressant – och viktig – fråga. För att inte tala om känslig.
Höga toner lär vara att vänta framåt vårkanten när utredningen presenteras i sin helhet. En försmak ges möjligen av det här citatet från Anette Novak i Medievärlden: ”Det som är bra för medborgarna 2025 är kanske inte samma sak som är bra för branschföretagen 2016”. Innan den debatten rasar igång är det hög tid för alla oss andra att fundera över vad vi tycker är viktigt. Oavsett yrkesbakgrund är vi som gör våra röster hörda i det offentliga – till slut även med erkännande i en offentlig utredning – medieborgare, och vi kan ta det som ett kvitto på att våra röster märks och räknas.