Plötsligt. Är novellen i antågan. Kommer att slå igenom stort lyder texten som jag läser. Till slut tänker jag. Så konstigt att den inte gjort det tidigare. För novellen borde ju vara en form som passar oss nutida stressade människor som knappt hinner öppna en bok vid läggdags innan den faller i ansiktet. Nå, inte riktigt, men nästan.
Nej, jag tänker mer på resorna till och från jobbet, på alla de som utnyttjar de allmänna transportmedlen, pendlarna. Eller varför inte också de som sitter i sina egna bilar, som kanske lyssnar på talböcker. Också där borde en kortare text passa bättre än romanen.
Eller är lockelsen att vara på väg det som drar i oss. Att texten fortfarande lever kvar inom oss. I väntan. Inte i ett slags pausläge, utan snarare i ett slags ruvande tillstånd, som en marinerad köttbit. Kanske.
Själv tänker jag att just detta koncentrat som en novell rymmer passar åtminstone mig alldeles utmärkt på mina resor till och från Uppsala. För att vara specifik så efterlyser jag noveller som tar exakt 40 minuter att läsa. Vare sig mer eller mindre. Eller kanske ändå inte, nu på vintern då tågen snarare tar timmar än minuter.
För ett antal år sedan hade vi i Sverige en novellboom med hyllade novellister som Cecilia Davidsson, Hans Gunnarsson, Mats Kempe och Ninni Holmqvist. Nu känner jag två av dem och vet att det inte var något förlagen uppmuntrade speciellt. Då sågs mina vänner, liksom de poeter jag känner, som potentiella romanskrivare. Det var dit hän alla skulle. Utan undantag. Till det som sålde och väckte anseende.
Jag tänker också på den mängd av antologier som publicerats med olika författare och kulturpersoner som skriver korta texter om gemensamma ämnen och upplevelser och som publicerats genom åren i en aldrig sinande ström. Ja, ni vet alla de där berättelserna om att föda barn, mammas död, mormors historia, kärleken till pappa eller var det kanske till Lilla Ludde, fredagsmyset, sommarkotletterna, tamburmajoren, Gud och hans moster. Det sista var naturligtvis inte sant, men nästan.
Men nu är det alltså dags, igen. Novelltrenden är här, sägs det. Ett nytt novellförlag, Novellix, är nyligen bildat vars syfte är att publicera fyra utgivningar per år. I maj kommer den första novellsamlingen med texter av Jens Liljestrand, Unni Drougge, Jonas Karlsson och Maria Sveland, där vare sig Liljestrand eller Karlsson är några blåbär gällande novellskrivandet.
Också läsplattornas inverkan har påtalats som en möjlig främjare av novellen. Och alla smartphones.
Jag vet inte jag. Själv tycker jag väl inte att novellen någonsin försvunnit utan puttrat på där lite lågmält vid sidan av den breda romanutgivningen. Men kanske, kanske kan den få det där genomslaget som den förtjänar. Denna explicita form som kräver en alldeles särdeles skärpa som inte alls är lika nödvändig i en längre text. Det fodrar verkligen sin författare att påbörja, framföra och avsluta en hel berättelse i denna korta ypperliga form. Prosans Rolls-Royce.