"Jag kände ren besvikelse."
”Det här är ju fruktansvärt!”
”Köpte dom nya idag efter en veckas slit på jobbet och började nästan gråta.”
När Aftonbladet i veckan skrev om "vreden" mot ett chipsföretag som bytt form på ett tilltugg ("Från att ha varit platta har de nu fått en mer tredimensionell form") var det som en ond dröm om en journalistik som helt kapitulerat inför tomheten. I sociala medier väckte reaktionerna stor munterhet – vad är det för jävla fel på folk som gråter över chips? Underförstått: Medan polis skjuter mot flyktingar, medan brunkolet säljs, medan allt pågår och pågår.
Nå, när hånskrattet lagt sig kan man ta fram en bok av Zygmunt Bauman och fundera över vad det kan betyda att människor blir kränkta av formen på snacks, medan världen faller.
Den polsk-brittiske sociologen som gett pessimismen ett ansikte diskuterar i sin bok "Konsumtionsliv" (Daidalos, 2008) hur identiteten som konsument blivit den enda begripliga, och möjliga, i vårt samhälle. Och ett centralt drag hos konsumtionssamhället, skriver Bauman, är just dess förmåga att "absorbera varje form av missnöje". Det är en förmåga som både neutraliserar tendenser som skulle kunna hota systemet, och som också kan återvinnas som resurs för att förstärka och reproducera detta system. (Gråt ni över chipsen, barn.)
Bauman ser också en länk mellan de starka känslorna inför den egna konsumtionen och likgiltigheten inför andras öden. Han skriver om hur den konsumistiska utopins "fria rum" rentav förutsätter en sådan likgiltighet: "Det rum som flytande moderna konsumenter behöver och tillråds från alla sidor att försvara med näbbar och klor kan bara erövras genom fördrivning av andra människor – och särskilt det slags människor som bryr sig och/eller som kan behöva bli omhändertagna."
Det är ingen ny insikt, men med de senaste veckornas medierapportering har det blivit särskilt tydligt hur vi också görs till konsumenter i förhållande till demokratin. Granskningen av folkvalda är givetvis helt grundläggande, men det finns något talande i att drevens dramaturgi så ofta knyts ihop av frågan: Och hur påverkar det här förtroendet för politiken?
I den formuleringen görs ”politiken” (ja, skotten mot flyktingar, brunkolen som våra barn får äta upp, allt som sker omkring oss) till en vara att konsumera, betygsätta och välja bort. Inte till en angelägenhet för var och en under hennes stund på jorden.
Häromveckan var det nypremiär för pjäsen om Herbert Tingsten på stadsteatern i Stockholm. Tillsammans med regissören Carolina Frände skapar en enastående Robert Fux en unik och mycket fysisk gestaltning av den gamle chefredaktörens brottningsmatch med själva varat: Att ta ställning är en existentiell plikt, och det som gör människan mänsklig.
I maj 1948 var Herbert Tingsten i Uppsala och höll tal. Världskriget hade precis rivit sönder kontinenten, och i östra Europa föll nu stat efter stat för en antidemokratisk övermakt.
En mening har dröjt sig kvar i historieskrivningen om det talet. Det är en mening som kan läsas som ett krav, men också som en öppning.
Den meningen är tron på att det existerar andra känslor än politisk apati, och andra relationer än den mellan konsument och vara. Det är en mening som säger att det faktiskt finns utrymme för handling, och för motstånd. Och den säger att det som sker är din och min angelägenhet:
Vi är ensamma och ansvaret är vårt.