Ansträngd action

Efter många år återförenas det omaka paret Carter och Lee. De internationellt förgrenade triaderna - en brottsorganisation - vet inte vad som väntar dem när det kampsportande polisparet jagar dem över flera kontinenter.

När man kommer till att göra del tre i en serie actionkomedier måste man förnya sig på ett eller annat sätt. Det finns flera vedertagna knep. Låt till exempel kända namn dyka upp i rollistan (Max von Sydow, Roman Polanski). Byt miljö. Om en stor del av handlingen flyttas till Frankrike har man ju gratis ett överflöd av fadda skämt om fransmän och massor av kända turistvyer. Men framför allt, lägg så stor del av budgeten som möjligt på stunts och actionscener. Skådespeleri, personteckning, logisk handling, fungerande intrig - allt sådant är bara fjantigt.
Och det är väl där man lyckats någorlunda med Rush Hour 3. Slagsmål och stuntscener är hyfsat genomförda. Eftersom det utspelar sig i Paris blir det naturligtvis också biljakter på trånga gator och slagsmål i ett vykortskänt torn av stål.

Det där skämtandet och de kvicka replikerna som borde ingå för att berättiga termen actionkomedi är dock tröttare och mer oinspirerade än lovligt. De komiska partierna känns mycket ansträngda och bromsar mest upp handlingen.
Och visst är det jobbigt när man under eftertexterna rullar out-takes för att bevisa hur roligt alla hade under inspelningen. Publiken då! Ska inte de ha roligt?

Ansträngd action

Mycket slagsmål och avslagna skämt när de lätt åldrade Chris Tucker och Jackie Chan återförenas i Rush Hour 3. Nils Bingefors tycker att publiken kunde ha roligare.