Coffee and cigarettes. Fyrisbiografen. Manus och regi: Jim Jarmusch. Foto: Tom DiCillo, Frederick Elmes, Ellen Kuras, Robby Müller. Klippning: Jim Jarmusch, Terry Katz, Melody London, Jay Rabinowitz. I rollerna Roberto Benigni, Cate Blanchett, Steve Buscemi, Steve Coogan, Bill Murray, Iggy Pop, Tom Waits m fl.
Jim Jarmuschs episodfilm Coffee and cigarettes spänner från det mästerliga till det poänglösa, från distinkt foto till klumpig klippning, från knivskarpt skådespel till total brist på närvaro. Som helhet betraktad är den misslyckad, stundtals är den briljant.
Från början var det heller inte tänkt att det skulle bli en långfilm av materialet, som spelats in sedan slutet av 80-talet. Jarmuschs idé är enkel och konsekvent genomförd: människor, företrädesvis medelålders män, träffas runt kaffe och cigaretter och — pratar. Ibland samtalar de, ibland föreläser de, men oftast bara pratar de.
Som ett konceptalbum
Runt kaféborden har Jarmusch placerat Bill Murray tillsammans med RZA och GZA från Wu Tang Clan, en speedad Roberto Benigni tillsammans med den långsamme komikern Steven Wright, syskonen Jack och Meg White från The White Stripes, den brittiska komikern Steve Coogan tillsammans med karaktärsskådespelaren Alfred Molina.
En amerikansk kritiker liknade filmen vid ett konceptalbum, och det är en träffande beskrivning inte minst som Jarmusch så medvetet förhåller sig till populärkulturella ikoner och uttryck i sina filmer. Här arbetar han med flera olika fotografer, och varje avsnitt har sin egen visuella stil men hålls samman av återkommande repliker, inredningsdetaljer och bildvinklar.
Hollywoodhierarki
Mest underhållande och också mest intressant blir det när hans manus lägger sig nära det man gärna uppfattar som sanningen om Hollywoodstjärnor och toppmusiker.
Iggy Pop och Tom Waits möts på ett fik som verkar ligga i en tidsficka från 50-talet, Iggy Pop är angelägen om att vara till lags medan Tom Waits omedelbart upptäcker att han har övertaget och börjar utnyttja det. Det är en träffande bild av de framgångsrikas rivalitet under en yta av ömsesidig respekt. I avsnittet Cousins spelar Cate Blanchett både skådespelerskan Cate och hennes avundsjuka kusin, och allt Cate gör för att visa sig vänlig bara gör kusinens bitterhet större. Episoden Cousins? är en lika vackert utmejslad som dräpande studie av Hollywoodhierarki där en ivrig Alfred Molina söker upp Steve Coogan, i ropet efter succén med 24 hour party people och helt ointresserad av vidare kontakt med en birollskådis — ända tills han förstår att Molina är vän med Spike Jonze.
Förlorad ironi
Jarmuschs avsikt med filmen verkar inte vara att låta aparta personer mötas på oväntade sätt, utan snarare att visa hur de inte möts alls. Bill Murray får rådet att gurgla sig med ugnsrengöringsmedel för att bli av med rökhostan — och tar det på allvar. Så långt ifrån varandra står personerna att de inte begriper den enklaste ironi, såvida de inte helt enkelt avsiktligt missförstår allt.
En återkommande bild i filmen är ett schackmönstrat kafébord filmat uppifrån, som vore det en spelplan. Kanske vill Jarmusch med sin anspråkslösa film säga något så anspråksfullt som att de sociala riter och spel som får symboliseras av den artificiella gemenskapskänslan i kaffe och cigaretter står i vägen för verklig samhörighet. Eller också vill han bara göra en samling sketcher kring kafébord.