Anne-Sofie von Otter bryr sig om sin publik

Just nu har hon semester. Men om en vecka sätter det i gång igen; resorna, de stora konserthallarna, den hänförda publiken. Men inte ens i Roslagens semesteridyll vilar den världsberömda mezzosopranen sin röst.
– Jag vilar kroppen men inte rösten. Den måste jag använda varenda dag, annars lägger den av, berättar Anne-Sofie von Otter. 

Hon har stått på världens finaste scener och arbetat med de främsta orkestrarna och de skickligaste dirigenterna, utrustad med sitt magiska redskap: rösten. Och visst kan det bräckliga instrumentet vara en källa till oro, men med åren har hon lärt sig hantera förkylningsnojan.
– Man tänker på rösten hela tiden. Hur känns den? Hur mår den? Jag har kolleger som bryter ihop fullständigt och inte vill ta med barnen på resor för att de är rädda att bli sjuka. Men jag råkar ha dels ett psyke dels en röst som klarar av några förkylningar. Men det beror mycket på vilka slags roller man har. Riktigt tunga roller där man ska sjunga väldigt länge, då måste rösten vara helt frisk. Jag har oftast haft den typ av roller där det kan gå att sjunga ändå.

Sedan scendebuten i schweiziska Basel 1983 har Anne-Sofie von Otter gjort otaliga roller, tolkningar och framföranden. Dorabella i Mozarts Cosi fan Tutte, Hänsel i Engelbert Humperdincks Hänsel und Gretel och Octavian i Rosenkavaljeren av Strauss är bara en bråkdel av karriären. Ändå vill hon inte kalla sig operasångerska. Kärleken till musiken är mycket bredare än så.
– Jag älskar musik från djupet av min själ. Sången råkade bli mitt instrument. Men jag började inte sjunga på grund av operan och sjunger gärna allt möjligt, även pop och folkmusik. Jag hade inte ens hört en opera förrän jag var 18 år.

Lusten att använda rösten på andra sätt ledde till albumet For the Stars med Elvis Costello och Let the Music Speak med musik av Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Den 24 juli uppträder hon på Örbyhus slott och även här kommer musiken att vara varierad. Programmet spänner från klassiska romanser av kompositörer som Grieg, Liszt och Wagner till Paul McCartney och amerikanska standards.

Anne-Sofie von Otter har provat på det mesta i sångväg och är ständigt öppen för nya idéer, nya samarbeten. Just nu har hon ögonen på en ung fransk stråkkvartett som inte ”är så dammigt tråkiga som stråkkvartetter kan vara”. Hon håller sig inte inom bekvämlighetens ramar och det har hennes publik fått vänja sig vid. Avvikningarna från stigen har för det mesta mottagits väl, även om det fanns vissa avigt inställda röster angående samarbetet med Elvis Costello. Och trots att hon har rönt en mängd framgångar och knappast behöver oroa sig för att jobben ska sina bryr hon sig fortfarande om vad som skrivs om henne. 
– Klart att man gör. Men man ska inte läsa recensioner. Särskilt inte om man har jobbat massor för att repetera in en roll. Och så får man dåliga recensioner och ska spela åtta föreställningar till. Då blir man jätteledsen.

Recensenter i all ära men det är ändå publiken som är viktigast. Att få dem att känna, göra att de behåller koncentrationen, bidra till att de går hem med en upplevelse. Helst ska de förstås bli lite rörda också, och kanske få upp ögonen för en ny tonsättare. 
– Man måste bry sig om publiken, annars kan man lika gärna kasta in handduken.