Animationer som bara är dekoration

Levande skådespelare som rör sig i virtuella, datorskapade miljöer är en dröm för filmproducenter - dekoren blir billig, effekterna likaså. Storslagna scener kan filmas i en garderobstor studio.
Först ut var väl Disney med t ex filmen Tron för något kvartssekel sedan. Speed Racer går på i samma datorspelslika stil. Den unge motorbegåvningen Speed Racer tävlar i futuristiska fordon på helt omöjliga racerbanor. Hans mål är att slå sin döde storebrors rekord. Käppar i hjulen sätter dock storfinansens makthungriga sponsorer.

Det blir mycket swisch och swosch, buller och brak. Racertävlingarna flimrar förbi i en rasande takt, knappt så man hinner uppfatta vad som händer.
Men handlingsmässigt märker man snart att filmen egentligen mest är prat. Handlingen förmedlas i dialogen eller i kommentatorers monologer. Man kunde helt ta bort det visuella och köra ljudspåret som radioteater. Frågan infinner sig: varför lägga ner så mycket på visuella datoranimationer när det bara blir dekorationer, när man inte förmår berätta i bilder?
Och varför får man känslan av att replikerna är dubbade, fast de inte är det? Är det för att de virtuella rummen helt saknar rumsakustik?

Animationer som bara är dekoration

Speed Racer är gjord i dataspelsliknande stil, med virtuella miljöer, där motorbegåvningen Speed Racer tävlar med futuristiska fordon på omöjliga racerbanor. Det blir mycket buller och brak, med en handling som bara är prat, skriver Nils Bingefors.