I Stig Dagermans första roman, ”Ormen” från 1945, säger en viss diktare vid namn Scriver att han vill ”riva sönder alla hönsnät man spikat upp kring sin fruktan, öppna entréerna för ormarna i ormgården å krossa glas i badkaren hos alla dessa som säger sej ha sökt och funnit lyckan (...)”. Det är en sylvass skärva av en poetik. Det ångesttema som man ofta förknippar med 40-talet i allmänhet och Dagerman i synnerhet är här fullt utvecklad.
Romanen, som till stor del kretsar kring några soldater på ett logement, är konstruerad som en kedja av berättelser om skuld och fruktan, materialiserad i en skräckinjagande orm. Det var en sensationell debut. Många såg den förföriskt svartskimrande prosareptilen, slingrande sig genom den ena onda sagan efter den andra, som ett kongenialt uttryck för en krigstraumatiserad samtid.
Men ångesten är hos Dagerman inte stum spegelbild. Lika lite är den ett uttryck för en allt igenom absurd tillvaro. Som litteraturvetaren Rikard Apelgren har visat i sin doktorsavhandling ”En dröm i lagarnas hus” från 2010, befinner den sig hela tiden i relation till en annan, i Dagermanreceptionen mycket mer sällsynt uppmärksammad dimension: hoppet om en transcendent verklighet. Den existentiella ensamheten blir, som Apelgren skriver, ”meningsfull endast under antagandet av ett radikalt motsatt tillstånd”.
Werner Aspenström har kallat Dagerman för en oförlöst mystiker, och det är träffande. Romaner som ”Ormen”, ”De dömdas ö” (1946) och ”Bröllopsbesvär” (1949) låter människan famla i ett slags själens dunkla natt, för att prata med Johannes av Korset; i det mörker som förebådar ljuset. Dagerman drar sig inte ens för de mer belastade mystika metaforerna: I få välsignade ögonblick av genombrott tar människan ett kliv ut ur sin instängdhet och får en aning om förlösande ”tomhet”, ett löftesrikt ”ingenting”.
Men vad är denna tomhet, detta ingenting? Det finns i beskrivningarna av de transcendenta erfarenheterna ett oscillerande mellan den tomhet som förebådar fullhet och den tomhet som är självtillräcklig; mellan den död som leder till livet och den död som är en slutpunkt. Ambivalensen fångas effektfullt i den sjunkande rörelse som många forskare uppmärksammat hos Dagermans protagonister. Sjunker de ned mot ”världens hjärta”, som det ibland heter, bort från självet och mot ett nytt, verkligare liv, eller sjunker de bort från allt, även den Gud som kanske ändå inte finns, underkastade den tyngdlag som hos den kristna filosofen Simone Weil inte bara tvingar materiekropparna utan också själarna?
Läsaren kan aldrig känna sig säker på den saken. Ett bra exempel från ”Ormen” är huvudpersonen Irénes upplevelse efter ett uteblivet kärleksmöte. Hon sjunker ned i en höbal, ser uppåt ”och himlen är så obarmhärtigt blå och djupet så oändligt att det svindlar för henne och hon får en befriande känsla av att hon skulle kunna försvinna där utan att det gjorde ont”. Hon vänder sig ”mot det blå men där finns ingenting som kan svara. Där finns bara tomhet”.
Känslan är alltså befriande, men varför? Försvinna från vad? Till vad? I det obarmhärtiga finns barmhärtighet, men kommer det ur ett gudomligt Intet, eller ur en drömd flykt undan livet?
I karaktäristiker över det litterära 40-talet brukar man prata om pessimism. Den finns där, men bilden blir endimensionell om man inte mot pessimismen sätter den i regel konfessionslösa, obestämda mystik som också genomsyrar decenniet; det hopp som aldrig tar överhanden, men som utgör ett slags förutsättning för allting. Den finns hos Lars Ahlin och hans radikala jämlikhetsvision; hos Rut Hillarp och hennes försinnligade andlighet; hos Erik Lindegren och hans längtan efter något ”verkligare än verkligheten”; hos Gösta Oswald ”i de stränga undrens gotiska blomning och eckhartska ljusvalv”, för att tala med Birgitta Trotzig.
Framför allt finner man den hos Dagerman, och aldrig så produktivt och uppfordrande som i ”Ormen”. Där hoppet och misströstan väger lika ges varken flyktväg eller vila, vare sig för Iréne, Scriver eller läsaren. Detta är ångesten, och dess litterära syfte är att ruska oss till aktivitet och medvetenhet om vår egen prekära existens. Hönsnätet runt vår fruktan är inte bara rivet – så länge vi är fast i det huggormslika sicksackmönstret från Dagermans disharmoniska dialektik, är vi dessutom förhindrade att bygga upp det på nytt.