Ane Brun i dramatisk lyxförpackning

Sedan debuten Spending time with Morgan 2003 har Ane Bruns artistiska uttryck blivit starkare i en rasande takt. Hon står aldrig stilla och att hon nu är på turné med norska DMF String Quartet är därför helt rimligt.Inte för att hon förvandlar låtarna, för det gör hon inte, men de kommer verkligen till sin rätt i lyxig och stundtals mycket dramatisk omgivning.Spelningen börjar fint. Ane Brun sjunger bitterljuva sånger med kraftfull röst och i To let myself go framkallar den hjärtskärande gälla stämsången med Nina Kinert i ackompanjemang av en cello rysningar av välbehag.I Balloon ranger står det väntande kaoset i kontrast till det välordnade och Ane Brun förvandlas för en stund till Norges svar på PJ Harvey. Och från den punkten blir det bara bättre.This voice får ett spännande tassande piano-fiol-viola-intro och hon sjunger två helt nya låtar. En som börjar som mörk promenadcountry och broderas ut helt ljuvligt i refrängen och en hyllning till de skandinaviska årstiderna med den talande raden "the winter ­makes me reconsider it all".Låtarna går rakt in — är det något Ane Brun behärskar så är det den fina balansen mellan vacker trygghet och intressant oförutsägbarhet.Extranumrets Lift me skapar en önskan om att hon spelat mer från albumets Duets, nu när hon ändå har Nina Kinert med sin vackra countryröst som disponibel duettpartner.Men det är knappast ett klagomål, mer ett bevis på hur bitterljuv och stark singer-songwriter-pop framfört med sådan här styrka skapar törst efter mer.