Bilderna är andlöst vackra i Wong Kar-wais senaste film. Varje ruta är som en målning, med utsökta detaljer och färger. Men det finns också en och annan kliché, bland allt det vackra, som stoppar upp och skymmer sikten.
Droppen av blod eller vatten som faller i ultrarapid är en återkommande sådan bland de många välkoreograferade kampsportscenerna. De ispudriga snöflingorna som virvlar upp när någon tränar ensam är en annan.
Berättelsen om en kinesisk kung-fu-mästare under det kinesisk-japanska kriget 1937–45 har vaga drag av Dr Zjivago. Det är samma typ av episka berättande om olycklig kärlek med en stor samhällsomvälvning som fond.
Men själva berättandet i The Grandmaster är ickelinjärt, handlingen hoppar fram och tillbaka mellan olika tidpunkter i huvudpersonernas liv. Det blir i ärlighetens namn lite knepigt att hänga med. Flera gånger önskar jag att jag hade varit bättre insatt i Kinas 1900-talshistoria.
Tony Leung är smidig och djupsinnig som en katt i rollen som kampsportaren Yip man som vill dra norrut i landet för att lära ut sin speciella kampsportvariant. Zhang Ziyi gestaltar arvtagerskan till en äldre läromästare. Då hennes far dödas av en konkurrent ska hon försöka återta familjens heder. Inte helt lätt för en kvinna i ett mansdominerat samhälle.
Kärlekssagan mellan dem är fylld av melankoli och ganska subtil. Kamsportscenerna är koreograferade med ekvilibristisk akrobatik. Varje sådan scen – och de är ganska många – ter sig som en komplicerad ekvation, en rörelsefläta som ska gå jämnt upp mot slutet. En ska vinna över en annan eller till och med över en hel hop.
När filmvåldet blir så stiliserat som här så blir det uthärdligt även för en inbiten våldshatare som jag och på ett bisarrt vis vackert. Wong kar-wai jobbar skickligt med subtila nyanser och fantastiska bildkompositioner. Kan han bara få ordning på det narrativa också så är det mästerverksvarning. Nu stannar det vid bra.