Andersson Wij en stark berÀttare
Det nya albumet visar en tendens att skala av, och renodla lĂ„gmĂ€ldheten. Andersson Wijs pianist och turnĂ©partner Robert Qwarforth har hjĂ€lpt till att producera. Flera av arrangemangen koncentreras till den senares smakfulla piano och den förres akustiska gitarr, ibland med lĂ€tt bandkomp Ă„t countryhĂ„llet, men utan att ta bort den akustiska kĂ€nslan. Tillika svarar Joakim Milder för diskreta, transparenta strĂ„kfonder i nĂ„gra av lĂ„tarna.Tomas Andersson Wijs bĂ„da yrkesbanor tycks knytas samman i hans sĂ„ngberĂ€ttande. I sina sĂ„nger vĂ€ver han in bilder frĂ„n dĂ„ och nu, och sĂ€tter individen i ett sammanhang, ett Sverige dĂ€r folkhemmet brutits upp, men dĂ€r miljonprogrammets monument stĂ„r kvar ÂČi cement och glömskaÂČ.Flera av sĂ„ngerna pĂ„ Andersson Wijs nya album tycks anknyta till ett sökande efter det förflutna, efter rötterna och barndomens förlorade lycka, med en melankolisk tvekan kring vad som egentligen gĂ„r att hĂ„lla fast vid. Minnena och fragmenten bildar ett sammanhang som Ă€ven tycks hĂ€nga ihop med hans tidigare skivor. Den i höstas ep-utgivna Blues frĂ„n Sverige Ă€r ett gott exempel pĂ„ hans förmĂ„ga att fĂ„nga svenska miljöer och stĂ€mningar med nĂ„gra sparsamma penseldrag, hĂ€r till exempel frĂ„n Stadshotellet i en norrlĂ€ndsk stad. Det Ă€r mer höst och vinter Ă€n sommar pĂ„ Tomas Andersson Wijs nya album. Och igenkĂ€nnandet, medkĂ€nslan med de helt vanliga mĂ€nniskorna Ă€r viktigare Ă€n frustrationen. NĂ€rmast en regelrĂ€tt kĂ€rlekslĂ„t kommer SĂ„ngen om dig och mig, men dĂ„ handlar det mer om möte och gemenskap i vidare mening Ă€n om klichĂ©mĂ€ssig sĂ„ngtextromantik. En annan lĂ„t pĂ„ skivan förmedlar solidaritet med flyktingen, emigranten, inte med pekpinnar utan som ett personligt avtryck.Och Ă€ven om Tomas Andersson Wij gör ovissheten till nĂ„got av ett credo, sĂ„ handlar det lika mycket om lĂ„gmĂ€ld förtröstan. Hans religiösa bakgrund tycks utgöra en resonansbotten, ordet bön nĂ€mns flera gĂ„nger. NĂ„gra av sĂ„ngerna blir mer symboliskt mĂ„ngtydiga Ă€n berĂ€ttande, till exempel avslutande Trummorna och musiken, och drar nĂ€stan Ă„t Dylan.Allt detta framför Tomas Andersson Wij med ett Ă„terhĂ„llet melodi- och klangsprĂ„k och en naken, bĂ€rig sĂ„ngröst som tycks ha vĂ€xt sig starkare frĂ„n skiva till skiva. Ăven om han ibland drar ned uttrycket till en knappt hörbar viskning, sĂ„ att man fĂ„r kika i konvolutet efter texten. Min enda invĂ€ndning gĂ€ller möjligtvis att han nu behöver gĂ„ vidare, inte behĂ„lla ett tonfall som med tiden kan börja kĂ€nnas lite invant.
Tomas Andersson Wij|StjÀrnorna i oss
SĂ„ jobbar vi med nyheter