Än mörkare Harry Potter

Nåväl, denna den femte filmen efter samma antal böcker är precis som föregående filmer i serien mycket välgjord och tillräckligt trogen mot förlagan. Det är en fantasins triumf nu med både vad det gäller detaljer i historien liksom de överdådiga bilderna och dataanimeringarna. (Jätten kunde man ha undvarit dock, den ser för barnslig ut.) Rowlings underfundiga humor är också en ständig källa till glädje.
Kampen går vidare mot Ni-vet-vem och berättelsen är lika mörk nu som i förra filmen, kanske än mer. Hogwarts rektor Dumbledore anklagas för uppror mot Ministeriet och Harry dras med i maktkampen. Lojaliteterna prövas och han får utstå brutala och själsliga prövningar. Samtidigt dyker en spirande förälskelse upp. Det är som vanligt fascinerande att följa Harrys utveckling, med all den sorg, vånda och ensamhet den medför.

I övrigt är det Imelda Staunton som den elaka nya läraren Dolores Umbridge som mest håller det hela i gång. Hon är ännu en av de fantastiska brittiska karaktärsskådespelarna som kan ge djup åt vilken roll som helst. Utan henne hade det varit blekare denna gång.
Filmen står och stampar en del där det mest bestående intrycket är svischandet av trollspön. Det blir lite tjatigt i längden när de upproriska eleverna i hemlighet ska lära sig extra mycket stridsmagi.
Övergripande är det en helt okej filmatisering som dock kan kännas lite avvaktande på sina ställen. Det är som om den främst ska bana väg för nästa film. Eftersom den förra filmen, Den flammande bägaren, dessutom var så bra blir man lite besviken denna gång. Vi får hoppas att det inte är början på en nedåtgående trend. men än så länge kan man bara se fram emot nästa - och nästa. Och kanske nästa
Nu är största magin en kyss, men så är det väl alltid. . .