ROCK. Ambitiöst så det heter duga av Uppsalagruppen Alpha 60 att släppa sitt debutalbum som en kombinerad cd och bok där lokala konstnärer tolkat gruppens sångtexter. Den höga ambitionen gäller också gruppens musik som i alla sina intrikata växlingar för tankarna till tidig proggrock. Och med sångtexter som, på gott och ont, är poetiskt-existentiellt mångbottnade, ja storvulna emellanåt.
Ambitionsnivån är gruppens styrka och till viss del också svaghet. Emellanåt kan det hela kännas lite spretigt, med mycket idéer men utan ett tillräckligt samlande fokus.
Å andra sidan bjuder Alpha 60 på ”a hell-of-a-rockshow” med urstyvt musikanteri hela vägen, samt ett välgörande groove och rent fysiskt drag i liret som skvallrar om att gruppen också har förankringar i senare års postpunk och indiepop.
Och även om sångaren Leonidas Aretakis låtmaterial balanserar mot det överambitiösa, finns det stunder då alla pusselbitarna faller på plats. Inte minst när det proggiga förenas med stark melodipop i en låt som Ruins of Messolonghi.