Höstens säsong med Tv4:s talangtävling X Factor har varit vinglig. - Vi har inte lockat så många tittare som vi ville, sade X Factors exekutiva producent Pelle Porseryd till mediesajten Resumé i september och sedan dess har larmrapporterna följt på varandra. Idol är nedlagt och från talangtävlingarnas USA rapporteras dalande tittarsiffror. Är talangtävlingarnas tid över?
Att en mättnad sätter in efter flera år med Idol och liknande är knappast förvånande. Dessutom måste det vid det här laget också vara tydligt för dem som deltar att en vinst inte automatiskt innebär att man blir stjärna. Det innebär "bara" att man vinner själva tävlingen. Fortsättning följer enbart för dem som sticker ut från mallen.
En som stack ut var Amanda Jenssen. Från hennes säsong i Idol (2007) rapporterades både falsksång och tveksamma låtval, men Amanda Jenssen hade ändå något speciellt. Karaktär och drivkraft, kanske. En musikalisk grund att stå på. Det manifesterades i det hyllade albumet Happyland från 2010, där hon gjorde retropop med tydliga influenser från artister som Amy Winehouse.
Nu är nya albumet Hymns for the haunted här och man misstänker att Amanda Jenssen inte kände sig klar med Happylands retro-dramatik, utan ville förfina den ytterligare. Hymns for the haunted är en Happyland 2.0: tyngre, mer distinkt … liksom fetare. Det känns helt rimligt, Amanda Jenssen har mer att ge på samma tema, variationen hon skapar inom Happylands gränser är tillräckligt stor för att räcka.
På tidigare album har Jenssen visat sina influenser tydligt och det fortsätter hon med. Det är en artistisk svaghet, helt klart. Att låten Boom har likheter med melodin till Hotel California är en gnutta tråkigt, liksom det faktum att hennes sång i Ghost är väl lik Amy Winehouses. Lay down känns tydligt influerad av Alison Krauss version av Down in the river to pray från det populära soundtracket till filmen Oh brother where art thou? Samtidigt är det säkert kommersiellt smart, det skapar en lockande igenkänning hos breda lager av lyssnare, från retrorockande raggare till smyglyssnande hipsters. Det ska ju också sägas att Jenssen hela tiden balanserat snyggt på gränsen mot att härma. Influenserna är tydliga, ja, men Hymns for the haunted är ändå omisskänligt Jenssensk.
Blandningen av element från populärmusikens olika element är dessutom charmerande. Light and easy har en sensuell tangovibb som nästan känns filmisk - den med livlig fantasi kan lätt fantisera ihop egna miljöer till varje låt. Winehouse- och Adeleinspirerade inledningslåten hade passat perfekt som signaturmelodi till senaste Bondfilmen, om filmen hade hetat Ghost i stället för Skyfall. Samma fullskaliga dramatik finns också i pianodrivna Thunderful Jolene, med en refräng som andas hitlista lång väg och ett elegant rasp i sången.
Det sägs att det är svårt att göra uppföljare till succéer, men Amanda Jenssen har inte låtit sig tyngas av pressen. Hymns for the haunted är helt enkelt mer av något man gärna vill ha - bara maffigare. Lite som att äta en god bulle och sedan få ett helt fat.