– Botaniska trädgården, ska vi vara där? Det är ju perfekt, då kan jag springa runt och titta på blommor när jag inte spelar, utbrister en glatt överraskad Amanda Bergman.
Hon är en av artisterna som uppträder på nya endagsfestivalen A walk in the park i morgon, fredag. Men även om namnet Amanda Bergman klingar nytt är hon ingalunda någon nybörjare. Musikintresserade har kunnat följa henne under artistnamn som Hajen och Idiot Wind.
– För några år sedan hade jag mer behov av att kunna skilja på mig själv som privatperson och artist. Då var det jättesvårt att föreställa sig att jag skulle heta mitt eget namn. Men ju mer erfarenheter jag har fått, ju mer har jag lärt mig att det kanske inte ligger i vad man heter. Jag har blivit tryggare nu.
Amanda Bergman är också medlem i gruppen Amason, tillsammans med bland andra Dungens Gustav Ejstes. Hon har alltså två parallella karriärer som gått stadigt uppåt och får samsas om skivsläpp och turnerande. Även om det ibland innebär dubbelarbete är det övervägande positivt.
– Jag hade inte klarat att bara ha det ena. Det finns väl någon trygghet i att inte, oavsett vad det gäller i livet, lägga alla sina ägg i samma korg. Det är nog något slags primalinstinkt.
Än så länge har hon inte haft någon anledning att oroa sig över krossade ägg. Förra året fick Amason en Grammis för sitt album ”Sky City” och hennes eget debutalbum, ”Docks”, rosades av kritikerna i våras. Men även om hon förstås bryr sig om recensioner och om möjligheten att kunna försörja sig på sin musik finns något i musikskapandet som är värdefullt bara i sig självt.
– Det jag tycker är spännande med att skriva musik är att man jobbar så mycket med sitt undermedvetna, att man får kontakt med sidor i en själv som är klokare eller visare än man är i sitt medvetna jag.
Ett nytt Amason-album är på gång och emellan Grammisnomineringar och att vara svenskt poplöfte gäller det att ha behålla en viss självdistans.
– Visst kan det kännas otroligt pretentiöst ibland. Som när jag vet med mig att den där låten satt jag och bara blajade fram och så är det någon som tar den jätteseriöst. Man måste kunna skratta åt sig själv i sin musik.