En man som både sjunger egna tonsättningar av Dagermans dikter och delar ut det årliga Dagermanpriset - som två gånger gått till författare som senare samma år fått Nobelpriset i litteratur. Bengt Söderhäll är inte troende, men vi möts i kyrkan i Älvkarleby. Han kan varken läsa eller skriva noter, men sätter sig vid pianot i koret och spelar några takter ur ett stycke han håller på att skapa med utgångspunkt från rosenkransen i altarskåpet. Ett sällskap äldre kvinnor och män kommer in i kyrkan.
– Där sitter ju kungen av Älvkarleby, utbrister de.
Söderhäll ler, en smula generad över uttrycket. Han har träffat gruppen dagen innan i Dagermanrummet på Laxön. Där har han berättat om författaren, om Dagermansällskapet, som han startade tillsammans med Urban Forsgren 1987. Och förstås om Dagermanpriset och de två sensationella fullträffarna:
Våren 2004 gick Dagermanpriset till Elfriede Jelinek. På hösten visade det sig att hon också var den pristagare Svenska Akademien hade valt för Nobelpriset i litteratur.
Våren 2008 fick Jean-Marie Gustave Le Clézio Dagermanpriset. Senare på hösten blev också han årets Litteraturpristagare.
– Vi har ingen kontakt med Svenska Akademien, inget som helst flöde mellan oss. När Horace Engdahl tillkännagav att Le Clezio skulle få Litteraturpriset höll jag på och tog emot muntliga redovisningar av 50 lärare i Söderhamn, berättar Bengt Söderhäll, som undervisar i didaktik vid Högskolan i Gävle.
– Jag skrek rätt ut! Det var ju helt sjukt! Vi hade prickat en Nobelpristagare för andra gången!
Fast egentligen kan man säga tvärtom: det var Akademien som följde i Dagermansällskapets spår och prickade två Dagermanpristagare som Nobelpristagare...
Under bilfärden till Älvkarleby lyssnar jag på cd:n där Urban Forsgren & Bengt Söderhäll sjunger Dagerman. Männen bakom Dagermansällskapet har givit ut flera cd med Dagermandikter som de själva tonsatt. Jag får känslan av två barndomskompisar, som lärt sig spela gitarr på 60-talet, pulat med egna låtar och helt enkelt fortsatt på det spåret, men nu med Stig dagermans dikter som låttexter. Fast barndomskompisar är de inte.
– Jag har känt Urban sedan ungefär 1980. Vi träffades i ett ess-durackord när vi sjöng Nowhere man, säger Bengt Söderhäll.
Han hade haft tankar kring ett Dagermansällskap sedan han var i 20-årsåldern, men inte gjort något för att förverkliga idén. Nu fick han en god vän, som tänkte i samma banor.
– 1986 paddlade Urban i min kanot uppströms till Norrgärdet, satt på strandbrinken och pratade och bestämde oss för att starta sällskapet. Sedan gled vi hem till mig och kontaktade Annemarie Dagerman, Stig Dagermans första hustru, och Anita Björk, hans andra fru. 1987 kom vi igång med arbetet. I början tänkte vi mest på att Stig Dagermans böcker skulle komma i nytryck och finnas tillgängliga. Dagermanrummet på Laxön inrättades 1992 och Dagermanpriset kom till 1996. Prispengarna - 50 000 kronor numera - kommer från kommunen. Vi har stort stöd av kommunen!, säger Bengt Söderhäll.
Vi lämnar den svala kyrkan och beger oss till Dagermanrummet. Det ligger i hantverkshuset i det före detta militäranläggningen på Laxön. Husen är röda med senapsgula dörrar och fönsteromfattningar. Enskilda turister och tristgrupper vandrar mellan de olika byggnaderna. Den här dagen är Dagermanrummet egentligen stängt, så vi blir ensamma därinne.
Rummet har runt 4000 besökare per år, det känns mycket skönt att få se det i lugn och ro...
Det är inte så märkvärdigt. Framför allt har Stig dagerman aldrig suttit här, rummet kom ju till nästan 40 år efter hans självmord.
– Men Björn Ranelid satt här en del när han skrev Mitt namn skall vara Stig Dagerman, säger Björn Söderhäll och slår sig ner vid det dagermanska skrivbordet.
För det är Stig Dagermans skrivbord, hans soffa och fåtöljer, hans lilla bokbord, hans bokhyllor, en av hans skrivmaskiner, som rummet är möblerat med. På väggarna hänger diverse fotografier av författaren. En smula Dagermankänsla bjuder rummet trots allt på.
Vi pratar om bakgrunder. Stig Dagerman växte upp hos sin farfar och farmor.
– Farfadern höggs ihjäl av en galning när Stig var 17 år. Det måste ha varit traumatiskt! Liksom när han och en kompis vann en novelltävling och fick en skidresa i fjällen som pris - och kompisen omkom i en lavin!
Stig Dagerman fick mycket av sitt språk från farföräldrarna, var antagligen ganska lillgammal och blev tidigt vuxen, tror Bengt Söderhäll.
Själv är Söderhäll arbetargrabb från Skutskär. Från ett arbetarhem där framför allt hans mamma tyckte om att läsa, gärna läste dikter utantill, och såg bildning som något viktigt. Så blev Bengt Söderhäll lärare och kunde fortsätta mammas bildningsgärning i sitt eget yrkesliv.
– Under mina tonår bodde vi i en lägenhet som låg ovanpå biblioteket, så jag hade tillgång till vuxenavdelningen där och läste mycket.
Kontakt med Stig Dagermans texter fick han i 14-15-årsåldern i en period när han just hade börjat läsa av egen kraft och hungrade efter böcker.
– Böcker och bandy, det var det som gällde.
Då som nu.
Läs Lisa Irenius text om nyutgivningen av Stig Dagermans böcker på unt.se/kultur