Alternativrock som går hem

ROCK Tänk hur allt går i cirkel, och hur angenämt det kan kännas när något är välbekant och samtidigt fräscht, lite som att det faktiskt blir vår efter varje förbannad marsmånad. Utan att bli alltför sentimental: det som svenska Aerial gör 2008 är för mig som att komma hem. Kanske betyder det att deras musik bara fungerar för 31-åringar som alltid mäter ny musik mot det tidiga 1990-talets alternativrock, men som den fungerar för mig!

The legion of dynamic dischord är en knapp halvtimme och bara fem låtar lång, men att lyssna på den är en oändlighetsupplevelse, som att sitta i en jolle förd av havsströmmar över stålgrått böljande vatten. Bolaget sätter etiketten indie-postrock på dem, och okej då, men hur vidsträckta låtarna än är så finns det inget av standardpostrockens flummiga riktningslöshet över Aerial. De har en attack i uttrycket och lägger lager på lager för att göra musik som går lika bra att tokdansa till som att stilla gunga med i. Det gnisslar, skramlar och är hela tiden väldigt vackert. Men - kanske inte för alla.

Alternativrock som går hem

Det gnisslar, skramlar och är hela tiden vackert när Aerial rockar loss, men skivan kanske inte är till för alla, skriver Mårten Markne.