Älskvärt och vemodigt

Kammarmusikföreningen motverkade den annalkande novembertristessen genom att i måndags, inför en stor publik i Alfvénsalen, presentera två centrala verk ur pianotriornas litteratur jämte en pianoduo. De framfördes av primarien i Uppsala Kammarsolister, tillika konsertmästaren i Drottningholms Barockensemble, Nils-Erik Sparf, solocellisten i Kungliga Filharmonikerna Elemér Lavotha och Lennart Wallin, en av våra mest erfarna och mångsidiga pianister. Att de tre musikerna har odlat sitt samspel i mer än 30 år (!) märktes från första början.Näst efter stråkkvartetten är pianotrion — med sin normalbesättning piano, violin och cello — den kammarmusikgenre som bäst etablerade sig under wienklassicismen med verk av Haydn, Mozart och Beethoven. Särskilt i ropet tycks pianotrion ha varit under det borgerliga 1800-talet, då ofta anspråkslös Hausmusik — i hemmiljö — florerade. Under 1900-talet tycks genren inte ha attraherat särskilt många av de kända tonsättarna. Nämnas kan här bl.a. Reger, Ives, Ravel, Rihm och Kagel.På programmet denna kväll stod två trior av Brahms och Sjostakovitj samt en duo av Mozart.Den hyperkritiske Brahms har lämnat efter sig tre pianotrior (jämte ett ifrågasatt opus posth i A-dur). Vi fick höra nummer två, C-dur, opus 87 från 1880-82. Den inleds av ett allvarsamt huvudtema, presenterat av stråkarna. Därpå följer ett kontrasterande sångligt sidotema och några karakteristiska motiv som framfördes med övertygande intensitet. Dock var pianot alldeles för dominerande, i synnerhet i fortet, vilket skapade en viss obalans: stråkarna fick inte komma till sin rätt. Andra satsen, ett andante con moto, är en femdelad variation över ett ungerskt tema, typiskt brahmskt. Det extremt ovanliga scherzot — i c-moll — framkallar en övernaturlig, spöklik stämning. Finalen, ett allegro giocoso, visar tonsättaren från sin ljusaste, och mest entusiastiska sida. Här gav Wallin prov på virtuost pianospel.Mozarts "sonat för piano och violin", e-moll (KV 304) fullbordades kort efter hans ankomst till Paris 1788. Den hör till de fem sonater (KV301-306), där violinen inte längre är reducerad till att bjuda på tillfälliga inpass eller svara med upprepningar av pianots passager. Den för nu en genuin dialog med pianot. Den korta sonaten har endast två satser. Sparf och Wallin fick fram den älskvärda stämningen i allegrot och det stillsamma vemodet i menuetten.Vill man lära känna Sjostakovitjs personlighet, hans "intima brev", bör man lyssna på hans kammarmusik, främst hans 15 stråkkvartetter men även den andra pianotrion, e-moll, som tillkom 1944. Den är ett slags in memoriam för hans gode vän Ivan Sollertinskij, musikforskare och dramaturg, som har betytt mycket för tonsättarens utveckling. Trion är hans kanske mest allvarliga och vemodiga opus.Sista satsen, ett långt allegretto, är en stillsam dödsdans, det första exemplet på Sjostakovitjs dragning till den judiska musiken, gripande tolkad av de tre solisterna denna minnesvärda afton.