Mauro Scocco inleder sin nya platta med att placera sin röst i en underbart plåtig ekokammare och framföra en avskalad men gedigen Scoccoballad, Jag saknar oss, om olycklig kärlek, förstås.
Om det är något denne romantiker, soulvän och popsmed visar på sitt elfte studioalbum så är det att han behärskar så många uttryck, från den pulserande 80-talsblinkningen Adrenalin till den avskalade vispopbagatellen Dåligt väder och den struttiga men mogna gladpopbiten Hela mitt liv. Det sistnämnda skulle lika gärna skulle ha kunnat komma från medelklassikonen Ledins penna.
Textmässigt så flanerar han fortfarande runt i centrala Stockholm med solglasögon och hatt, kisar mot solen, hör musik från ett öppet fönster, minns alla kvinnor och känslorna de gav honom. Han är Mauro Scocco, kort och gott. Och han fortsätter att vara det på ett mycket älskvärt sätt.