Det talas ibland om att brittiska kostymdramer är subtila, vilket betyder att man måste vara lite smart för att hänga med. Lite refined så att säga. Bakom de skygga blickarna, elokventa fraserna, perfectly splendid indeed, kan den som behärskar koden uppfatta de dolda maktspelen, de undertryckta passionerna.
Men bakom kulisserna utspelar sig även någonting annat, mörkare och mer förbjudet. Till exempel är Jane Austens Mansfield Park mellan raderna också en berättelse om vad som ligger till grund för det välstånd som tillåter människor att leva ett liv på gods som Mansfield Park, Brideshead, Pemberly. Och det handlar nästan alltid om ett exploaterande av en medmänniska, någon främmande Annan, långt bort i typ Amerika.
Men skillnaden mellan rik och fattig är förstås också närvarande innanför husets väggar: upstairs och downstairs. I den senaste av brittiska tv-serier, Downton Abbey drivs handlingen framåt av samspelet mellan familjen och de som tjänar den. Downton Abbey är en fortsättning på tiotals andra berättelser i samma stil, men utmärker sig såtillvida att ”subtiliteten” har ersatts av en befriande brist på densamma. Förmodligen beror det på att det saknas en litterär förlaga. Alla husets dörrar står öppna när manusförfattaren och regissören Julian Fellows bjuder in oss till Lady Marys, likväl som footman Thomas, sängkammare. I köket sörjer husföreståndarinnan ett annat liv, och på gården hör vi en rökande kammarjungfru klaga öppet över ett liv där hon har investerat allt i den matmor vars välvilja hon ändå är så rakt igenom beroende av.
Downton Abbeys styrka, förutom att det är så välgjort – dyrt, välcastat, välspelat – är att människorna downstairs är verkliga människor. Men just därför blir det också så otäckt att manusförfattaren och regissören Julian Fellows tydligt tar ställning för denna tid när allting var lite enklare och alla visste sin plats. Självklart behöver en lord inte alltid porträtteras som ond, men kanske behöver inte heller en god husa/kammarjungfru/betjänt alltid vara en lojal tjänare som identifierar sig med familjen som hon eller han arbetar för. Serien är så nyanserad att man kanske inte först tänker på att dess två skurkar båda råkar vara just betjänten och kammarjungfrun som inte vill bli vid sin läst, och som inte skyr några medel för att klättra på samhällsstegen.
I Sverige älskar vi brittiska kostymdramer, men faktum är att de också är ett längtansfullt blickande tillbaka på en tid ingen av oss längre minns – eller ens förstår oss på. Sverige är inte en gammal kolonialmakt, vi har inte samma tradition av jordägarskap, och klassklyftorna i vårt land – trots att de existerar – är inte lika cementerade, inristade i själva själen. Och kanske glömmer vi därför ibland att den nostalgi som för oss kan tyckas oskyldig, fortfarande är ett öppet sår i det land där klass fortfarande är så smärtsamt närvarande, jämt och alltid.
downstairs.