Ju enklare allting blir, desto mindre förstår vi.
Det slår mig när jag ser en liten utställning som nu pågår på Sigtunastiftelsen. Illustratören och Sigtunabon Mattias Adolfsson har skapat egensinniga bilder. Det är en myllrande och intrikat värld full av invecklade mönster och detaljer.
Det är fascinerande - och ovant. Den estetik som dominerar i dag står ofta för motsatsen: minimalistiskt med rena, raka linjer. "Ljust & fräscht", som det hette i Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms succéshow i fjol.
Hos Mattias Adolfsson är interiören knappast avskalad: hans cockpit är tvärtom ett sammelsurium av knappar, spakar, kablar, signaler. Det blir som ett synliggörande av de oerhört intrikata system som gör att människan faktiskt kan flyga tunga metallfarkoster högt genom luften.
I verkligheten går utvecklingen mot att vi ser allt mindre av teknikens samband. För inte länge sedan flimrade koder förbi när man startade datorn, en inblick i hur det såg ut bakom skärmens prydliga skrivbord. Själv extrajobbade jag som tonåring med att löda kretskort på en elektronikfirma. I dag är det väl nästan inga elektronikföretag som bygger sina apparater på plats i Sverige. Det mesta som gäller teknikens bakomliggande funktioner och produktioner är outsourcat, avlägsnat, rentav förträngt i vår vardag.
Gör det något att vi inte förstår hur tekniken egentligen fungerar? Är det ens rimligt att föreställa sig att var och en skulle kunna greppa det? I den pågående diskussionen om hur surfplattor och annat används i pedagogiken är dessa frågor märkligt frånvarande.
Frågan om att se tillvarons komplexitet gäller mer än tekniken. Det finns också en annan sorts intrikata samband som vi bara måste bli bättre på att förstå. Som hur metallerna till våra mobiler utvinns i länder som Kongo, där pojkar i 15-16 årsåldern riskerar livet i trånga schakt för i bästa fall ett tiotal dollar om dagen. Om detta berättar Katarina Bjärvall i boken Var är du? Människan och mobilen.
Den nyutkomna boken Vår tid på jorden av Johan Rockström och Mattias Klum gör en imponerande sammanställning av den kunskap som finns om dagens världsomspännande miljörisker. "Social och ekonomisk turbulens åtföljs, för första gången någonsin, av global ekologisk turbulens. Och chockvågorna från dessa tre arenor - sociala, ekonomiska och ekologiska - samverkar nu på oväntade sätt". De tydliggör genom exempel och bilder, som den på svedda små myrkottar, ormar och ekorrar - jagade som en bieffekt av EU:s fiskepolitik. Det handlar om "den globala komplexitetens nya arkitektur". Vi måste helt enkelt bli bättre på att förstå hur våra samhällen är sammanlänkade med varandra och med planeten jorden.
Vi vet ju egentligen redan: att vår livsstil får ödesdigra konsekvenser också på andra sidan jordklotet. Men hur ska vi lära oss att se det?
Uppsalafotografen Mattias Klums fantastiska bilder kan vara till god hjälp. Liksom Mattias Adolfssons teckningar, där allt är så invecklat men ändå hänger ihop. Det är kanske ingen slump att han som enda illustratör för några år sedan deltog i en bloggtävling för att uppmärksamma FN:s klimatkonferens i Köpenhamn år 2009.
Det mötet blev ett fiasko. Efterföljande konferenser har tagit några men alltför små framsteg. Den 26 november är det dags för ännu en klimatkonferens, i Doha. Må dess deltagare skärpa sin synförmåga.
Fotnot: Utställningen Linjer med Mattias Adolfsson pågår på Sigtunastiftelsen t o m 4 november. Han bloggar även på http://mattiasa.blogspot.se/
Fotografen Mattias Klum kommer att medverka på Bokens dag i Uppsala 19 november.