Niklas Strömstedt är så poppis nu. Han har nytt tv-program, alla hyllar det i de sociala medierna och annorstädes. Jag också. Och så finns han på Twitter, och inte bara det: han är en av de roligaste twittrarna där dessutom. Fyndig, självironisk, torr. @poptonten kallar han sig – kolla upp det.
Men, jag blir sådär besvärad som man bara kan bli när någon man gillat hela tiden, plötsligt får en renässans. Självgod och liksom possessiv: ”Jag har fattat hans storhet hela tiden” eller ”Var höll ni hus när grabbarna grus grävde guld i USA, va?”. Sådär tänker jag. Jag har fällt en tår över Sista morgonen årligen sedan den först kom – och då var jag sju år. Jag har alltid hållit på lag Niklas. (Ja, möjligen med undantag då för kampen om Efva Attling, men den visste man ju inget om förrän det redan var klart.)
När Niklas Strömstedt äntrar scenen i sin nya musiktalkshow, Tack för musiken, blir man omedelbart trygg och glad.
Trevliga program har ju varit standard i helgunderhållning sen tidernas begynnelse, men det är faktiskt inte så ofta som trevligheten känns så genuin som den gör här. Han verkar så genomsnäll, Niklas Strömstedt. Reko. Och komplett chosefri.
Om det är åldern som gjort att han växt i kostymen vet jag inte, men jag tror det. Inga ansträngda försök att vara tuff popidol som back in the days, nej, Niklas sitter där som om det vore hemma i sitt eget vardagsrum. Man ser det på fötterna. Han vrider dem i de mest märkliga poser – sånt man bara gör när man är avslappnad.
Han ställer roliga frågor, han driver med Ola Salo som driver med sig själv och med Niklas Strömstedt som … ja, ni fattar. Man bjuder på sig själv i Tack för musiken. Alla är välvilliga, alla vill att det ska bli ett bra program. Och det blir det. Det enda jag har att invända är att programseriens höjdpunkt förmodligen seglade förbi redan i andra avsnittet. Strömstedt bjuder in Eva Dahlgren. De har ett konstant vänligt och humoristiskt, men syrligt, tonläge under hela programtimmen ända till de sista minuterna då Niklas Strömstedt tar bladet från munnen och tackar sin gäst för att hon hjälpt till att fostra hans söner. Och så säger Eva hur stolt hon är över ”vår familj” och Niklas säger ”vår” och så tar de varandra i hand och ja … man gråter och gråter för att det är så fint och för att man får vara med och se detta.
Niklas Strömstedt har fått ett nytt tv-program. Och jag är förlorad igen. Fortfarande.