Alltför uddlös indisk feelgood

Två bröder mister sin mor i ett våldsamt upplopp och tvingas växa upp i Bombays fattigaste slumkvarter. En av dem, Jamal Malik (Patel) får så småningom arbete som teservitör på ett telefonförsäljningsföretag. En dag blir han turligt nog utvald som deltagare i den indiska upplagan av Vem vill bli miljonär. Jamal klarar sig oväntat bra men när endast en fråga återstår till den ofattbara maxvinsten på 20 miljoner rupier tar programtiden slut. Jamal arresteras av polisen, misstänkt för fusk, och tvingas bevisa hur han kunnat svara rätt på varje fråga.

Danny Boyles nya verk är konstant engagerande. För varje fråga Jamal besvarar i polisförhöret får åskådaren en ny pusselbit i den gripande berättelse där en pojkes hårda men rika livserfarenhet förser honom med fler svar och högre allmänbildning än vad många välutbildade bara kan drömma om. En viktig del av handlingen ägnas också den kärlekshistoria som utspelas mellan Jamal och flickan Latika (Pinto). Dessvärre blir denna romans bitvis så Hollywoodskt (och Bollywoodskt) sliskig att den skymmer Boyles suveräna hantverk och den skickligt berättade historien. Romantiken tar udden av en historia som annars hade varit betydligt vassare i sin samhällskritik. För det är där filmen är som starkast. Problemet ligger nu redan på manusnivå och Vikas Swarups roman. Boyle har förvisso fångat bokens detaljrikedom oerhört väl. Jag önskar bara att han hade tagit ut svängarna mer.

Slumdog Millionaire är en färgstark avspegling av dagens Indien och en hyllning till livets möjligheter, kärlekens makt och livserfarenhetens överlägsenhet över bokkunskap. Den är brutal, vacker, hänsynslös och varm, allt på en och samma gång. Myt och verklighet flyter ihop även om Boyles ibland onödigt kitschiga bildspråk i vissa lägen övergår till reklamfilmsberättande. Helt ofrivilligt blir en del scener försköningar av högst omänskliga förhållanden. Också ur den aspekten är kärlekshistorien ett destruktivt element som filmen nog hade klarat sig utan helt och hållet. Då hade den i och för sig inte kammat hem åtta Oscarsstatyetter och en rad andra internationella priser.

Slumdog Millionaire är klart sevärd men stannar vid att vara en påkostad och spännande feel-goodfilm. Efter att ha sett vad en djärv och mindre producentstyrd och korrekt Doyle kan åstadkomma i fantastiska Trainspotting (1996) och Sunshine (2007) har jag svårt att stämma in i den överdrivet exalterade hyllningskören. Däremot gläds jag åt att den indiska filmen fått ett nytt internationellt ansikte, att den inte längre bara förknippas med Bollywood. Synd bara att det sker på bekostnad av en delvis västifierad berättelse och därtill hörande marknadsföring. Frågan är om filmen ens hade Oscarsnominerats om den varit en independentfilm och figurerna inte talade engelska.

Alltför uddlös indisk feelgood

Slumdog Millionaire är klart sevärd tycker Hanif Sabzevari men tycker att det stannar vid att vara en påkostad och spännande feel-goodfilm.