Alltför melankolisk barnsaga

Tomtens hemvist är en laddad fråga. En del menar att julgubben kommer från Gesunda utanför Mora, andra hävdar bestämt att han härstammar från Rovaniemi, Finland. Den här filmen kan utan tvekan ses som ett argument för det senare alternativet.
De föräldrar som tar med sina små telningar in i biomörkret för att se svenskdubbade En tomtesaga kan inte bara räkna med att mötas av tindrande ögon efteråt utan också av tårade ögon. Det här är nämligen en mycket finländsk tomtehistoria med allt vad det innebär av svårmod, armod och eländes elände.
Lille grabben Nikolas föds i en by vid en sjö. En gråkall vinterdag går hans föräldrar genom isen och dör. Byinvånarna bollar den föräldralösa pojken mellan sig, plågade av nödår och svält. Ingen kan försörja honom.

Till slut förbarmar sig snickaren Isak över Nikolas, men gubben visar sig vara en obehaglig pennalist som utnyttjar barnet som en arbetsslav och delar ut lavetter i uppfostringssyfte.
Lyckligtvis vänder lyckan och humöret efterhand när Nikolas blir äldre, tar tag i sitt liv, odlar skägg och drar på sig en röd luva. Men de vemodiga 1800-talsmiljöerna, de fåordiga karlakarlarna och de strävsamma fruntimrena i hucklen bidrar ändå till att göra En tomtesaga till en ovanligt melankolisk barnfilm.

Hur barnpubliken hanterar allvaret är förstås individuellt. Allt som är riktat till barn behöver inte vara tjosan hejsan eller "moi mukulat". Det finns andra tomteverkstäder än Disneys euforiska fabrik i Kalle Anka och hans vänner.
Men den här filmen blir ändå lite för saktfärdig för sitt eget bästa, trots vackra vintermiljöer och välvilligt skådespeleri. Julen är, eller borde åtminstone vara, en glad högtid, framför allt för barnen.

Alltför melankolisk barnsaga

Den här filmen blir ändå lite för saktfärdig för sitt eget bästa, trots vackra vintermiljöer och välvilligt skådespeleri, skriver Björn Lövenlid.