Alltför högtidligt drama

Fransk-italienska Valeria Bruni Tedeschi är en erfaren skådespelerska och en uppmärksammad filmkonstnär, även om hon på senare tid också har hamnat i blickfånget som svägerska till Frankrikes president Nicolas Sarkozy.
Skådespelerskor är hennes film. Hon har skrivit, regisserat och tagit sig an huvudrollen. Under åtskilliga långa minuter får vi därför se in i hennes sorgsna, blanka ögon, innefattade i ett blekt anlete med bekymrade drag.

Marcelline är 40 år, barnlös och singel. Hennes biologiska klocka håller på att förvandlas till en tidsinställd bomb. I sin ensamhet ber hon till jungfru Maria att välsigna henne med ett barn, innan det är för sent. Samtidigt försöker hon hitta tillräcklig energi för att kunna vända ut och in på sin själ varje dag på sin arbetsplats, teaterscenen.
Skådespeleriet i filmen ligger ofta nära de övertydliga manér som Marcelline använder sig av för att nå ut till publiken i en teatersalong. Tonfallet är eftertänksamt dröjande och replikerna avges ofta med en blick riktad mot ett obestämt fjärran.

Dialogen är också kryddad med många halvpoetiska formuleringar. När Marcelline spontant utbrister att hon känner sig "som en ros som ännu inte har fått vatten" och lägger till en konstpaus låter det förvisso vackert, men också uppstyltat.
Filmen är som bäst när den högtidliga stämningen kontrasteras med en stillsam humor. Marcellines drastiska mor är till exempel en härlig karaktär som erbjuder lite komisk lindring mitt i allvaret. Tyvärr sker detta alldeles för sällan.
Kvar blir en historia som inte förmår engagera och passionerade skådespelarinsatser som imponerar, men sällan berör. Franska dramer är sällan så här ihåliga.

Alltför högtidligt drama

Skådespelerskor är fransk-italienska Valeria Bruni Tedeschis film. Hon har skrivit, regisserat och tagit sig an huvudrollen och under åtskilliga minuter får vi därför se in i hennes sorgsna ögon i detta teatraliska och alltför högtidliga drama, skriver Björn Lövenlid.