Dokumentärfilmaren Erik Gandini skildrar ett bottenfruset Sverige i filmen "The Swedish theory of love". Men hårdvinklingen tar udden av hans spännande tankar om svensk kontaktlöshet.
Svenskar vill inte framhäva sig själva, heter det. Ändå gottar vi oss gärna i den internationella bilden av Sverige som en glimrande utopi. Ingen annanstans är människor lika jämställda, lika väl omhändertagna, lika lyckliga.
I "The Swedish theory of love" tar den italiensk-svenske filmaren Erik Gandini spjärn mot detta självförhärligande. Han lanserar Sverige som ett land där storvulna idéer om självständighet har skapat en nation av individualister som lever och dör i ekande ensamhet.
Vi får följa med några kommuntjänstemän till en lägenhet där en man har legat död i två år utan att någon har reagerat. Likmaskarna krasar under skosulorna, på fönsterbrädorna står de döda krukväxterna på rad.
Där hittar Gandini en svensk smärtpunkt _ de fasansfulla följderna av att vi ofta inte känner våra grannar, att vi lever fysiskt nära varandra men socialt avskärmade. Samma kontaktlöshet gör det svårt för invandrare att hitta in i det svenska samhället.
Gott så, men Erik Gandini vill ta ett större grepp. Han kopplar ensamheten till ett politiskt beslut 1972, då den socialdemokratiska regeringen formulerade framtidsvisionen att ingen vuxen svensk skulle vara ekonomiskt beroende av någon annan. Relationer skulle i stället få bygga enbart på kärlek (därav filmens titel).
Det är en politik som har haft stor betydelse för kvinnors möjligheter att själva välja sina liv, men den aspekten är Gandini inte så intresserad av. Han driver hellre tesen om det bottenfrusna Sverige, där nästan hälften av oss lever själva (16 procent enligt SCB), ett socialt experiment som är oförenligt med lycka. Den som vill bli lycklig får starta kärlekskollektiv i skogen eller flytta till Afrika.
Hårdvinklingen leder föga förvånande till en hel del stolliga slutsatser. Som att kvinnor som skaffar barn genom inseminering gör detta för att slippa leva tillsammans med någon. Vad ska de då med barnet till?
I stället för fakta genomsyras "The Swedish theory of love" av filmarens högst personliga bild av Sverige som individualistisk dystopi, där till och med gatlyktorna ser ledsna ut.