Hur har publikresponsen varit?
– Den här föreställningen har en energi och ett temperament som en del kanske känner sig ovana vid. Jag har samtidigt fått brev, både av stampublik och teaterovan publik, som tyckt att det varit bland det bästa de sett. Räknat i publiksiffror kunde det ha gått bättre, men vi håller ändå produktionsbudgeten, säger Linus Tunström.
Nu med facit i hand, var det värt mödan att ha den här excentriska och krävande regissören i huset?
– Det är svårt att ge ett kortfattat svar på det. Oavsett vad man tycker om själva föreställningen är det viktigt att vi vågar göra saker i den här stilen, att öppna Uppsala för internationella impulser och inte bara erbjuda publiken mellanmjölk. Att vara utmanande och ta risker ligger också i vårt uppdrag.
Är det verkligen okej att bjuda in en regissör med en sådan auktoritär, närmast elak, ledarstil?
– Det skulle definitivt inte vara okej om den typen av ledarstil var vanlig på teatern. Det ställer stora krav på teatern på alla nivåer, att hantera en sådan regissör. Vi kunde ha gjort en hel del annorlunda. Det viktiga är att lära av alla erfarenheter.
Varför blev det just Zholdak ni bjöd in? Vad har du för relation till honom sedan tidigare?
– För några år sedan fick jag se bilder från ett par av hans uppsättningar. Jag blev nyfiken och åkte och såg en av hans föreställningar. Det gjorde starkt intryck på mig. Energin påminde mycket om det jag själv upplevt när jag haft mina största teaterupplevelser, till exempel Pina Bausch eller på Teater Galeasen på 80-talet.
Inför sista föreställningen gick du ut med ett brev till teaterintresserade där du uppmanar till att se sista föreställningen. Varför ska man se just Mefisto?
– Det är inte alltid man blir genuint chockad av att gå på teater, och med chock menar jag elektrifierad, upprymd av något som går utöver det vanliga, men det blir man här. Visst har föreställningen brister, men det finns partier i den som är det bästa jag sett på en svensk scen. Det har funnits en tradition i svensk teater att bjuda in stora internationella gästspel. De regissörer, till exempel Pina Bausch eller Robert Lepage, som gästade Sverige på 80- och 90-talet satte verkligen avtryck på den svenska scenkonsten. Jag tror att Zholdaks säregna bildvärld skulle kunna få ett liknande inflytande, säger Linus Tunström.