Man är väl precis som alla andra. Ytterst påverkbar. När mina ögon faller på den vaniljsåsgula Lapidusklänningen drabbas jag av akut konsumism: Den vill jag ha! Nu. Hade jag över huvud taget sett det 60-talsdoftande terylentyget om det inte varit för serier som Mad Men och The Kennedys?
Efter avslutade säsong 4 om den New York baserade-reklambyrån är jag impregnerad av amerikanskt 60-tal. Jag vet vilka cigaretter som röktes. Jag vet hur man snyggast skakar ett whiskyglas och samtidigt kläcker en slogan och kammar hem ett fett konto. Don, Peggy, Roger och deras välklädda kolleger hann knappt försvinna förrän två dokumentärer och en dramaserie om Kennedyklanen sköljde över oss tittare.
Numera tycker jag de där klänningarna som mamma och hennes väninnor bar känns hur rätt som helst. Också på mig. Trots att jag knappast förvandlas till Mad Mens kurviga kontorschef Joan Holloway. Inte heller till vackert svala Jacqueline Kennedy. Terylen är ett alldeles för varmt material, särskilt för någon på väg in i övergångsåldern. Lite trång är klänningen också. Man kanske ska prova en sådan där korsett som John F Kennedy bär mot sin onda rygg? Allt jag ser på tv vill jag ha. Because I am worth it.
Amfetaminet tänker jag dock hålla mig borta från. I gårdagens avsnitt av The Kennedys förstår John F att det inte är bara är han som välsignas av doktor Feelgoods sprutor. Också hustrun Jackie får injektioner av den tyskbrytande läkaren för att orka med sitt tuffa schema som presidentfru. Akta så att du inte blir beroende, varnar maken, själv omättlig på både piller och kvinnor.
Han är ett slags Vita Husets Don Draper. Krass och visionär på samma gång. Vandrar obekymrat mellan älskarinnor och hustrun. Flyr med hjälp av droger. Bygger sitt varumärke. Inte särskilt sympatisk men heller inte utan kvaliteter. Något svartmålande handlar det definitivt inte om. Ändå har serien beskyllts för att vara ett beställningsjobb från högerhåll. The Kennedys har också anklagats för dålig historisk förankring (Lars Gunnarsson, UNT 15/4). Svårbedömt för mig som aldrig har varit överdrivet intresserad av amerikanskt 60-tal. Förrän det kom på tv. I köpkittlande förpackning.
Jag skäms men ursäktar mitt anfall av konsumism med att Lapidusklänningen bara kostade 160 kronor. På påsen från Myrorna står att köpet kan ge en tonåring med problem ny chans. Jag må ha fallit för köptrycket men samtidigt gjort en god gärning. Genialiskt! Som hämtat från Sterling, Cooper, Draper Pryce.