Fateme Gosheh, konstnär, och Isa Vandi, filmare, har under sju år en motsägelsefull relation, till och från i olika perioder. Båda märker hur de faller in i olika roller och förväntade beteenden som de inte känner igen i sig själva. Kan de leva sin kärlek utan att förlora de identiteter de har?
En sak som skiljer deras relation från de flesta andras är att de dokumenterar den med sina videokameror. Med- och motgång, sorg och glädje, blir till delar i ett konstprojekt, en dokumentärfilm om dem själva.
Men händer inte något oförutsägbart när en privat videodagbok presenteras för publik på biograf? Hos åskådaren dyker en mängd frågor upp. Var går gränsen för det privata? Vem står för det som visas i filmen? Hur påverkar själva filmandet det som filmas?
Hur skulle just den repliken, den känslan eller den reaktionen varit om inte kameran varit där? Vad är det som inte visas? Är ett utspel inför kameran kanske ändå mer ”äkta” än ett i ensamhet?
I en ordinär dokumentär står filmaren för distans och perspektiv, ett slags skala som man kan mäta det sedda gentemot. Det i sig är en problematisk relation. Men vad händer när de avbildade också är filmarna och samtidigt motparter i en stundtals konfliktfylld privat relation? Finns något utrymme kvar för åskådaren?
När man på så vis börjar fundera på dokumentärens form och metod mer än på vad den handlar om så har den kanske inte lyckats helt. Och kan man fortfarande umgås utan videokameror?