Det har varit en intensiv kulturvecka, särskilt i Uppsala. På torsdag eftermiddag tilldelades Nobelpriset i litteratur Mario Vargas Llosa samtidigt som medier, Säpo och mängder av poliser slöt upp i stan för att bevaka föreläsningen av Sveriges just nu mest omstridda konstnär: Lars Vilks.
Som om inte det var nog, kom i samma veva ett annat följe – mörka bilar, lastbilar, en mängd privata vakter, filmutrustning värd hisnande summor, och en kulturarbetare med en timlön motsvarande vad många kolleger drar in på ett år: Hollywoodstjärnan Daniel Craig. Allt för att spela in några sekunder av den amerikanska filmversionen av Stieg Larssons bok Män som hatar kvinnor.
Tre vitt skilda händelser, kan man tycka: litteraturens finaste utmärkelse, en konstnär med provokation som mål och Hollywoodisering av en bästsäljare. Ändå slogs jag av något gemensamt: hemlighetsmakeri och slutenhet.
Samtidigt som ny teknik och globalisering har medfört en öppnare värld, där sociala medier gör att fler hörs och vi kommer makthavare närmre, har andra informella kanaler täppts igen och slutna rum blivit mer strikt reglerade.
Hollywoodteamet tar priset. Här har vi närmast en parodi på hemlighetsmakeri. Man drar till Sverige för en inspelning med världsstjärnor av den största svenska bästsäljaren någonsin – och man behagar inte ens ordna med en presstalesperson. I princip alla som arbetar med projektet får munkavle, till och med statister får skriva under sekretessavtal. En stackars projektledare hör till undantagen som får säga åtminstone några ord offentligt – med följden att han blir nerringd, i princip oanträffbar, och till sist jagat svarar att han inte vet.
Jag har svårt att tro att statister i Hollywood för säg 30 år sedan fick skriva under avancerade avtal, liksom att det då rådde en sådan iskallt välplanerad osäkerhet om skådespelarnas förehavanden.
Men det är klart, mycket har hänt de senaste decennierna och det talas nu om ett förhöjt terrorhot i Sverige. Känslan av överhängande fara blev ruskigt tydlig i samband med Vilksföreläsningen, där polisinsatsen lär ha varit den största sedan påven besökte Uppsala 1989, och besökarna - som redan studerats av Säpo - möttes av bombhundar och muddring.
I det perspektivet ter sig Svenska akademien som en lika fridfull och idyllisk oas som Bullerbyn. Men också där har det talats om ”skärpta rutiner” i fråga om Nobelpriset. Förr i tiden hände det att man läckte till utvalda journalister, nu är det topphemligt rakt igenom. Samtidigt kan vi nu följa den ständige sekreteraren Peter Englund på hans blogg och ta del av hans känslor inför att ”kliva genom den där vita dörren och berätta vem som fått årets Nobelpris i litteratur”: som ”ett hopp från en sjumeterstrampolin. Ned i ljus och ord.”
Här har vi återigen paradoxen: många av samhällets institutioner har blivit både mer slutna och mer tillgängliga. Öppenhet är nu något man iscensätter själv.
I övrigt: Veckans stora kulturella icke-händelse var att Lena Adelsohn-Liljeroth sitter kvar som kulturminister. Samtidigt gav även regeringsförklaringen exempel på medialt iscensatt hemlighetsmakeri.