Allan Ellenius till minne
Hedvig Brander Jonsson, prefekt vid Konstvetenskapliga institutionen, tecknar Allan Ellenius minne.
Foto: Nina Leijonhufvud
Ellenius tillhörde under sin utbildning Gregor Paulssons seminarium och influerades av dennes teorier om artefakten och det sociala fältet, liksom av Erwin Panofskys och E H Gombrichs författarskap och forskarpersonligheter. Intryck från idéhistorikern Johan Nordström ledde in mot avhandlingens tema och ett fortsatt livslångt nära förhållande till och författarskap kring gestaltningar av stormaktstidens tankvärld.
Ett vitt spektrum av teman ryms inom Ellenius forskningsinsatser, främst barockens konstteori och ikonografi (Karolinska bildidéer 1966), den svenska stormaktstidens miljöer, 1800-talets offentliga monument (Den offentliga konsten och ideologierna, 1971), den naturvetenskapliga bildens framväxt och svenska konstnärer som Bruno Liljefors, (Bruno Liljefors 1981, 1997), Philip von Schantz och Torsten Renqvist.
Allan Ellenius bibliografi torde vara en av de mest omfattande bland svenska konstvetenskapliga författarskap någonsin och han publicerade sig livet ut även flitigt för en större publik som artikelförfattare och essäist.
Under sin tid som lärare och professor initierade och ledde Ellenius en rad uppsatsprojekt bland annat Konst och kommunalpolitik - om offentlig konst i större svenska städer under 1950-70-talen, vidare forskningsprojekt som Bildens och bildkonstens kommunikationsproblem under 1800- och 1900-talen, som resulterade i volymen Visual Paraphrases, Studies in Mass Media Imagery (1984) och om konstyttringar under svensk stormaktstid med slutvolymen Baroque Dreams. Art and Vision in the Era of Greatness (2003).
En syntes av hans forskningar kring svenskt 1600-tal återfinns i artikeln Miljö och mentalitet i Signums svenska kulturhistoria: Stormaktstiden (2005). Åtskilliga av hans elever återfinns i ledande positioner vid svenska konstvetenskapliga institutioner och inom museivärlden. Under sina många år vid universitetet och i ännu högre grad som emeritus knöt och underhöll Ellenius sina internationella kontakter och var en flitig deltagare i utländska symposier och antologier.
Ellenius odlade också vid sidan av vetenskaplig och pedagogisk verksamhet en konstnärlig begåvning genom målning och teckning främst av naturmotiv. Det uppländska landskapet var urhem och tillflyktsort, konstnärligt motiv och studieobjekt. Han var dessutom en framstående och mycket engagerad ornitolog. Detta intresse delade han med fågelsinnade konstnärer som Gunnar Brusewitz, Björn von Rosen och Lars Jonsson. I sitt förhållningssätt till naturen och dess enskildheter följde han också en linneansk tradition. Med glädje mottog han i januari 2008 den nyinstiftade Linnémedaljen i guld som utdelas för "utomordentligt framstående vetenskaplig gärning särskilt inom de linneanska vetenskapsområdena men också för synnerligt befrämjande av Linnéminnet eller Uppsala universitet".
Lärdom med bredd och djup, skarp blick för vetenskapliga och konstnärliga kvaliteter samt en enastående formuleringsförmåga kännetecknade Allan Ellenius konstvetenskapliga gärning.
Samhörigheten mellan bildkonst, konstvetenskapligt yrkesliv och egen dikt hos en rad förgrundsgestalter inom ämnet var också temat vid det tal som Allan Ellenius höll vid det som blev hans sista offentliga framträdande, Konstvetenskapliga institutionens 90-årsjubileum i november 2008. Nu, då vi sörjer en lärare och vän, ter det sig djupt meningsfullt.
Så jobbar vi med nyheter