Alla mår bra i Jordbro

Foto:
Bildtext 2: Den ambitiösa Sara med rötter i Somalia är ett av de barn som Rainer Hartleb följt i sin dokumentär När jag blir stor.
Foto: Folkets bio

Det tar tre, kanske fem, minuter innan Rainer Hartleb har övertygat om det nödvändiga i att han åter gör en film i Stockholmsförorten Jordbro efter sitt 34 år långa arbete med "Jordbrosviten." Strängt taget kunde han valt vilket samhälle som helst, men det är ingen tvekan om att han ändå valt rätt.
Inför premiären på den fjärde Jordbrofilmen, Det var en gång en liten flicka (1992), skrev han att "jag ville så gärna bli en del av detta lockande främmande - men inte sugas upp av det helt och hållet. Filmandet blev en utmärkt förevändning att tränga in i och utforska människors liv" - tyskfödde Hartleb som enligt egen utsago alltid tyckt att den svenska vardagen verkar spännande använder verkligen dokumentärfilmen för att bearbeta frågor som rör honom själv.

I När jag blir stor, som likt den första Jordbrofilmen följer barn under grundskolans nio år, låter han några barn se tillbaka på sin skoltid på ett sätt som borde vara alla förunnat. Hur blev jag den jag är nu, vilka val gjorde jag och hur påverkade min omgivning mig?
Alla borde ha en egen Rainer Hartleb med sig under sin barndom - och alla borde ha en egen Rainer Hartleb med sig under sina barns barndom. I lågmälda intervjuer kommer det fram saker som på ett ögonblick ger en hisnande inblick i hur tankar formas - som Niclas som aldrig trott att han skulle kunna bli elektriker eftersom han är bra på att förstöra saker, men inte kan fixa dem. I det att Hartleb pekar ut hur så pass små saker faktiskt kan påverka ett barns hela självbild och framtidstankar är När jag blir stor en uppfordrande film.

Men Hartleb dramatiserar inte och är knappast ute efter att beskriva ett samhälle eller en tid (han är i mångt och mycket generationskamraten Stefan Jarls motsats). Det nästan kvadratiska bildformatet bidrar till koncentrationen - så när som på ett par bilder med återhållen och väl genomförd symbolik väljer Hartleb att berätta konkret och med fokus på ansikten. Tecknandet av barnens bakgrund stannar i princip vid familjen: hur barnen formas av hur föräldrarna vill ge dem något annat än de själva fick: utbildning, trygghet, valmöjligheter. Så finns här heller inte riktigt några problem - svårigheter, visst, men ingen svärta. Alla verkar må ganska bra i Jordbro.

Alla mår bra i Jordbro

Mårten Markne tycker att alla borde ha en egen Rainer Hartleb med sig under sin barndom - och alla borde ha en egen Rainer Hartleb med sig under sina barns barndom.