Alla kungens nyinspelade män

Det skedde i den Oscarbelönade versionen av Alla kungens män från 1949 och det sker i den alldeles nya filmatiseringen av samma stoff med ett fantastiskt stjärnuppbåd i rollistan.
Den verkliga förebilden Huey P. Long, verkade i trettiotalets Louisiana , men filmens handling har flyttats till femtiotalet. De rika, vita sydstatsfamiljerna för en tynande tillvaro och allmän rättsröta tycks inbyggt i det politiska livet.

Denna senare version av filmen är i otakt med det mesta. Den är berättartekniskt orytmisk med abrupta klipp och övergångar. Ett par scener återanvänds som för att stryka ett tjockt och menande streck under skeendet i dem. Rollkaraktärerna känns märkligt ofullgångna. Vad som är deras drivmotor förblir dunkelt, det gäller såväl senatorn själv, som spelas med yvig gestik av Sean Penn, som hans baneman, som görs mer lågmält, på gränsen till vagt av Mark Ruffalo. Än värre är det för Jude Laws journalist, som jag antar ska vara en sorts idealist, men som mest bara flyter omkring.
Det är visserligen läckert att titta på miljöer och somliga stämningar känns välfångade men det enda i filmen som lockar till eftertanke är frågan om det godas förhållande till det onda, inte bara hos politiker utan i oss alla. Men även här är regissören och manusförfattaren Steven Zaillian dimmig och ofokuserad. Lite märkligt med tanke på att just han fick en Oscar för manuset till utmärkta Schindlers list för några år sedan.

Alla kungens nyinspelade män

Det finns gott om korrupta politiker i filmhistorien. En av dem är Willie Stark, sydstatssenator som klev fram från folkdjupen och vann en jordskredsseger med löften om mer rättvisa för de fattiga. Men sedan förföll han moraliskt och blev maktgalen.