“Merde!” skriker en kvinna och slår med all kraft handen i taket på bilen som snuddar vid hennes röda nymålade tånaglar. Hon, liksom tusentals andra, står och trängs på La Croisette – Cannes paradgata nummer ett. Den 63:e filmfestivalen är i full gång och eftermiddagssolen gassar. Utanför hotellen klänger sig pressfotografer och turister fast vid kravallstaket i en enda svettig massa. Ingen vill missa en megakändis.
Klubben VIP Room är kändisarnas nattdagis. Vid ett bord sitter Kevin Spacey och diggar med huvudet till Tina Turners gamla hit Simply the best. Några meter längre bort står Paris och Nicky Hilton i pärlhalsband och cocktailklänningar. De plutar med läpparna, klänger på varandra och rör sig vant till musiken.
Men det finns somliga kändisar i Cannes som inte njuter av sin stjärnstatus lika mycket som andra. Personalen på Hotel Martinez berättar att Woody Allen är en återkommande gäst. Länge kände han sig så obekväm med alla människor som flockades utanför hotellet att han bad om att få använda köksingången. Detta år är det första som han använder huvudentrén. Kanske har han vid 74 års ålder vant sig?
Men bortsett från superkändisarna befinner sig här de flesta människorna med ännu ouppnådda drömmar. Cannes blir på så sätt ett skyltfönster, ett tillfälle för branschfolk att visa upp sig för omvärlden. Överallt strömmar visitkort mellan händer. Alla vill, precis som Tina Turner sjunger, bli bäst.
Men det börjar bli svårt. I hotellobbyerna sprids en känsla av en osäkerhet inför framtiden. Hela filmindustrin verkar gå en besparingarnas tid till mötes. Under en promenad på stranden bortanför festivalens centrum träffar jag en filmproducent från Los Angeles. Han är här för att hitta finansiärer till kommande projekt. Enligt honom är det stor skillnad på nu och för tre år sedan. Då kunde man hitta finansiärer till en relativt osäker film. I dag är det en omöjlighet. Bara det på alla sätt bästa materialet anses värt att satsa på.
Någon som har sluppit igenom nålsögat är den franska regissören Bertrand Tavernier. I år tävlar han med filmen The Princess of Montpensier om priset Palme d’Or. Långsamt och majestätiskt leder han sin ensemble fram på röda mattan.
Jag pratar med en äldre dam som står på en stege längst fram vi kravallstaketet och beundrar sällskapet. Ett och ett halvt dygn innan festivalen började var hon på plats. Då var inte ens staketet uppställt. Så fort hon kunde tog hon sedan en plats för sin medhavda stege längst fram. När kvällen kommer låser hon, likt hundratals andra, fast sina stegar med cykellås i stängslet. Men varför har hon under femtio års tid, tio dagar om året, stått här dag ut och dag in? Hon ser mig i ögonen. Sedan sänker hon blicken, ler lite försynt och säger: ”You know, it’s nice to dream a little”. Det är vad hela festivalen handlar om. Alla är här för att nära sin dröm, oavsett om man står på ”fel” sida om kravallstaketet eller sitter i ständiga möten med finansiärer. Få får äran att bländas av fotoblixtarnas sken på den röda mattan.