Therese Eriksson: Alla har fått Leif GW-sjukan

Om du inte själv är drabbad, så är säkerligen någon i din närhet det. Nästan epidemiskt har den spridit sig i svenska tv-soffor de senaste åren, och ännu mer så sedan SVT:s kriminalsatsning Veckans brott drog igång i höstas. Många av mina vänner och bekanta har den. Själv är jag rätt illa däran faktiskt. Jag talar om Leif GW-sjukan.
Veckans brott är ett av de bästa och mest beroendeframkallande program som visas i tv just nu. Tisdagskvällarna är ivrig väntan på att få höra vilka analyser av ouppklarade brott Leif GW Persson kan tänkas framföra den här gången. Av uppdateringar på Facebook och Twitter att döma är jag knappast ensam om det, och premiärprogrammet hade också över 1 miljon tittare.

Leif GW är den mest förtroendeingivande av offentliga personer jag kan komma på. Jag litar blint på allt karln säger. Och när han själv lägger in ödmjuka brasklappar av typen ”det är inte helt osannolikt att” tolkar jag det ändå som att hans tes är 100 procent sann. Således är jag nu övertygad om att Palmemordet var ett insiderjobb, att mordet på Catrine da Costa och dess efterspel är en av de största rättsskandalerna i svensk historia och att, som antyddes nu senast, tvättstugemordet i Örebro handlar om ett svartsjukedrama.
Vad jag tror och inte tror om svenska rättsfall är dock kunskap som världen kan både ha och mista. Jag är inte det minsta kunnig i vare sig kriminalhistoria eller hur polisiärt arbete fungerar, och har heller aldrig varit intresserad. Förrän nu. Hur kommer det sig att en gråsprängd gubbe med nasal och sävlig stämma förmår fängsla alla sorters människor, från kompisar i min egen ålder, via min vanligen så skeptiska storebror och fram till min svärmor?

För det är inte de spännande fallen och rättsskandalerna det handlar om. Det är bara Leif GW. Han, som om och om igen kliar sig i skägget så det raspar i mikrofonen utan att det stör oss det minsta. Vad är det för star quality han besitter? Det är lätt att tro att Leif GW Persson är trovärdig för att han är så rolig och träffsäker i sina iakttagelser – och det är han. Men att han drar ner brallorna på svensk polis är inte hela förklaringen.
Jag tror Leif GW Perssons storhet handlar om helt andra saker. Det ena är hans ryggrad. Han uttrycker sig ofta så diplomatiskt att man blir frustrerad över att han inte tydligare fördömer det ena eller andra brottet, den ena eller andra gärningsmannen. Men när hans principer prövas viker han inte en tum. Det blev tydligt i tisdagens avsnitt, där han kritiserade polisens hantering av styckmordet i Örebro. ”Alla är oskyldiga till dess att de dömts av en domstol”, sa en ovanligt ilsken Leif GW.

Men bakom ilskenhet, cynismer och introvert mummel bor en snäll människa. Och är det något som mer än allt annat får oss att falla handlöst för denne professor i kriminologi så är det att under den buttra imagen framträder alldeles klart och tydligt en genuint vänlig person.