Boken “Den hemliga trädgården”, från början av 1900-talet, har väckt liv i många barns dröm om en hemlig plats, en oas bakom buskarna, bara tillgänglig för den som vet om den.
Den hemliga trädgården var inte fixad och klippt, som av vuxnas händer. Utan ruffig och fantasifull, förfallen och full av lekfullhet och liv. Ett sådant paradis önskar jag att alla barn får uppleva någon gång. En hemlig plats som naturen gjort till sin.
Som barn på 1980-talet läste jag mycket om miljön. Om utsläppen, fabrikerna, skogar som skövlades, sjöar som förgiftades. Barnboken “Barbapapa och arken” från 1974 beskrev hur Barbapapa protesterade och sedan gav han sig ut i rymden och kom inte tillbaka förrän planeten mådde bra igen. 2016 sade forskaren Stephen Hawking (1942-2018) att mänskligheten nu är i vår farligaste tid. Enligt Stephen Hawking har vi teknik som kan förstöra vår planet, men vi har ännu inte utvecklat möjligheter att bygga vårt hem någon annanstans.
Mina barn växer upp med hoten mot Jordens miljö mycket mer närvarande än vad jag gjorde. Kanske är det därför som klimathot och miljöförstörelse saknas som tema i nyutgivna barnböcker.
Jag saknar en rytande röst mot människans inverkan på naturen. Kanske är ämnet för tungt för dagens barn, eller dagens föräldrar, att ta till sig. I stället ges det ut barnbok efter barnbok med vackra miljöbilder. Illustrationer av djur och natur som är så sköna att titta på att man vill göra en tavla av dem. I barnlitteraturen frodas naturkonsten.
Faktalitteratur om djur tycks också ha fått ett uppsving, (även om djur alltid varit ett kärt barnbokstema). Att lära sig om naturen, lära känna djuren via böcker är generation -00-tals lott. Det är ofarliga skildringar, lätt att ta till sig. Tillgängliga för alla, både kille och tjej. Faktaböcker för alla. I slutet får barnen ibland en präktig miljölektion, precis som många barn får i förskolan i dag, om källsortering och vikten av att börja plocka upp skräp. Missade min generation de lektionerna? Så här på vårkanten är Uppsala stökigare än någonsin, men vem har vi tänkt ska städa upp?
Min generation, 70-talisterna, drillades i budskapet att förverkliga oss själva. Och det har vi gjort. Men till synes utan att bry oss om konsekvenserna. 40-talisterna lämnade över en sargad planet till oss barn, men nu har min generation blivit chefer, driver företag, gjort politikerkarriär och blivit allmänt viktiga. Vi gör precis som de som gått före, vi lämnar över ansvaret till de som kommer efter oss. Men vi ber dem inte protestera, så som Barbapapa gjorde. Det funkade ju aldrig för oss. Hur engagerade vi än var för GreenPeace och WWF som barn, går planeten ändå nästan under. Vi hoppas i stället att kunskap ska göra våra barn kloka, ge dem verktyg och innovationer, så att de kan hitta lösningen på vårt läskiga miljöproblem.
Är det för att lätta vårt dåliga miljösamvete som vi gärna serverar våra små med faktaböcker om natur? Omedvetet hoppas köpstarka föräldrar att böckerna kan utbilda barnen till att rädda sig själva, och att rädda sina barn. För vi kommer inte göra det åt dem. Vi har misslyckats precis som vår föräldrageneration. Men vi kan inte längre skylla på dem. Och till skillnad från 40-talisterna vill vi inte vända våra barns ilska mot oss själva. I stället ger vi dem böcker om djur, böcker om odling och böcker om bin. Lär dem allt som finns att lära.
Det är inga drömmarnas paradis. Barnen är sitt egna sista hopp. Så länge de inte går i våra fotspår.