All anledning att fira kulturens jubileum

KRÖNIKA. Det var i all tysthet och diskretion som kulturtexterna fick en egen, fast hemvist i UNT för 50 år sedan. Inga stora rubriker, inga programförklaringar. Men i dag finns all anledning att fira dess jubileum.

Lisa Irenius

Lisa Irenius

Foto:

Kultur och Nöje2009-12-21 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För mig som började på tidningen den 1 september i år har det varit slående vilka traditioner sidan har och hur många kunniga, skickliga skribenter som är knutna till kulturredaktionen.
Alltjämt har UNT:s kultur­sidor samma självklara fokus, det regionala kulturlivet. Alltjämt finns ambitionen att - precis som i texten från den 21 december 1959 som vi publicerar här intill - knyta ihop det lokala med det nationella och globala.

I svensk dagspress har kultursidornas historia i många avseenden varit en triumf. Från enstaka sidor och kulturbevakning i ganska strikt mening har kulturen utvecklats till egna bilagor med flera sidor. Särskilt sedan slutet av 60-talet har man tagit sig friheten att dryfta allt som är viktigt för människan: kultur, politik, religion, historia, miljö, vetenskap, teknik. Kultursidorna har utvecklats till en av dagstidningarnas friaste platser. Inte bara genom sin ämnesmässiga bredd, utan också för att de ger utrymme åt en stor mångfald röster, varav många frilansmedarbetare.

I dag pågår stora omvälvningar i hela kultur- och mediebranschen. Det mesta handlar om digitalisering. Men det talas ibland också om kulturens - och kultursidornas - "förflackning". Eller, för att låna överskriften till en paneldebatt om kulturjournalistik som ägde rum i Stockholm i fredags, "allt fler listor och allt mindre reflektioner". Nu är det bara "konsumentupplysning", fnyser en del.

Och visst är det tuffa tider för dagstidningarna, som har för­lorat sin självklara ställning som nyhetsförmedlare i en tid när allting blivit mer tillgängligt. Visst är det knappt med resurser, visst finns det mycket som kan göras bättre.
Men det är knappast ont om människor som reflekterar, varken på kultursidorna eller någon annanstans. Tvärtom är dagens medborgare, läsare och skribenter, bättre utbildade än någonsin förr, med en unik tillgång till information och kunskap. Det kulturjournalistiken gör just nu är att anpassa sig till och återspegla ett samhälle som står under stor förändring.
Under kort tid har kulturutbudet förändrats radikalt. Kanske inte så mycket inom konst och teater, men inom de flesta andra områden.

Litteraturen har begåvats med en mångfald förlag, och vem som helst kan i dag ge ut en bok på egen hand. Dessutom läser allt fler på originalspråk, som engelska.
Tillgången till musik och film är enorm och omedelbar, ingen med internetuppkoppling begränsas längre av utbudet i skivaffärer eller biografer.
Mängden tv- och radiokanaler har mångdubblats, liksom produktionen av intressanta tv-serier.
Och på internet finns, som bekant, hur mycket som helst.

Kanske finns en risk att redaktionerna drunknar i överflödet. Att de passiviseras och bara reagerar på den bråkdel de råkar komma i kontakt med. Ja, sätter ihop någon lista.
Men framför allt ser jag en chans för kultursidorna att bli ännu friare, den här gången i förhållande till utbudet. När det ändå är omöjligt att bevaka allt minskar pliktkänslan. Nu gäller att välja och vraka bland det mest intressanta, att försöka forma agendan lika mycket som vi förhåller oss till den. Mer än någonsin finns ett behov av redaktionellt urval.
Kulturjournalistikens roll är att hålla koll på samtiden - och att reflektera kring den på olika sätt, till läsare med olika önskemål. Vad är det som säger att listor och längre, reflekterande texter utesluter varandra? Och varför talas med sådant förakt om "konsumentupplysning", är det fel att söka vägleda läsare i det stora flödet?

Det finns naturligtvis relevant kritik att framföra mot kulturjournalistik i dag, liksom det alltid finns och funnits, för tio och för femtio år sedan. Men ibland låter talet om kulturens och kulturjournalistikens "förflackning" mest som en förtäckt variant av det alltför enkla påståendet att "allt var bättre förr".
Jag anser inte att det var det, varken i samhället eller inom kulturjournalistiken. Så jag hoppas och tror att kultursidorna får ett fortsatt gott och spännande liv.