Alicia Keys gör mellanplatta

Det var självklart redan från början, från jättehitten Fallin' år 2001, att Alicia Keys var en ung soulartist med massor av integritet, som värnar om det personliga i sin musik i en hårdkommersialierad genre. Då var det pianisten Alicia Keys som var den stora grejen, hon kombinerade tunga pianoarrangemang med urbant modern blues-r'n'b och nysoulen blev aldrig sig lik igen. Men också en artist med en udda egen profil vill förflytta sig, ändra sin utsikt och kanske hitta nya lyssnare. Alicia Keys är inget undantag.

Sex år senare år kan hon alltså ta ett steg bort från pianot. (Med det inte sagt att hon inte spelar på nya As I am, det gör hon naturligtvis, men inte hela tiden.) Frågan är förstås var hon ska sätta ned foten? Den regelrätta poppen är ett svar, den trendiga storbandssoulen ett annat. Poppen har hon god hjälp med, superhitmakaren Linda Perry har hjälpt till med skrivandet. Resultatet är oväntat för Alicia, lyssna bara på de tydliga Sgt Pepper-vibbarna som lurar under den supersouliga rösten i Superwoman. Det är hitmässigt, javisst, men i ärlighetens namn också ganska trist. Hon samarbetar dessutom med John Mayer, resultatet är den mystrevliga halvballadduetten Lesson learned. Singeln No one, med sin upprepande enkla pianoslinga och charmigt tutande mellotron, är betydligt mer intressant - och betydligt mer nysoul än pop.

Storbandsinslagen är inte svulstiga eller retrotunga, som hos en del andra artister som hakat på trenden (Christina Aguilera och Beyoncé, till exempel), utan mer diskreta. Den dyker upp här och där, och gör sig snyggt till Alicias maffiga röst - som man skulle kunna kalla "köttig", ett fult ord på en vacker företeelse.
Alltihop visar att Alicia Keys är en artist på väg bort från den gängse bilden av sig själv. Men hon är inte riktigt framme, As I am är en musikalisk motsvarighet till ett bensinstopp på vägen. Ett bra album, absolut, men inte fantastiskt.

Alicia Keys gör mellanplatta

Alicia Keys verkar vilja bort från den gängse bilden av sig själv. Därför följer hon både storbandstrenden och blir poppigare. Resultatet är bra, men inte lysande, skriver Johanna Åberg.