På senare år har ålderdiskrimineringen i kulturlivet blivit allt vanligare. Det drabbar främst äldre vita män som är författare. Är man 65+ förväntas man inte längre ha något vettigt att säga och det blir svårt att ens ge ut sina böcker. Författarskapet dör med pensioneringen.
Men det finns många äldre vita män som fortfarande är aktiva författare i vårt avlånga land. De flesta känner sig osynliggjorda och nedtystade. Ingmar Simonsson är en äldre vit man och författare. Hans senaste bok recenserades inte alls. Mot alla odds driver han ett förlag där äldre vita män ges en röst. En kulturgärning!
Jag är också en äldre vit man. Mina senaste böcker har fått en eller två recensioner. Min översättning av Rilkes franska dikter har fått en recension i UNT. Det är allt. Det är första gången som hans franska dikter översatts till svenska. Men inte ens Rilke är värd att uppmärksammas. Han är också en äldre vit man och därtill mansgris. Det är en dubbel anledning för kulturredaktionerna i Stockholm och runt om i landet att strunta i att skriva om boken.
Vad är anledningen till denna diskriminering av äldre vita män i det svenska kulturlivet? Den främsta orsaken är att feministerna styr inte bara landets kulturredaktioner utan hela kulturlivet. Det är tabu att säga det. Men det har hänt förr. På 60-talet kapade vänstern kulturlivet. I dag händer det igen. En ideologi bestämmer vad som får sägas, skrivas, tyckas, tryckas. Det fria kulturlivet är hotat.
Kriteriet för god litteratur blir då inskränkt feministisk. Man ska naturligtvis vara kvinna och helst ung och skriva om kvinnliga erfarenheter. Helst orättvisor och övergrepp mot kvinnor. Men absolut inte äldre vit man och författare i dagens Sverige. Då är det kört.
Jag får väl göra ett könsbyte och genomgå en radikal skönhetsoperation. Då kan kanske mina böcker uppmärksammas. Och till och med sälja! Äldre vita kvinnor verkar däremot vara helt ok. Suzanne Brøggers senaste bok fick stort genomslag på de svenska kultursidorna och i medierna. Hon ses som en grand old lady.
När den amerikanske författaren Tom Wolfe dog tidigare i år, klagade kvinnliga kritiker över männens okritiska hyllning av hans författarskap. Han var ju en typisk manschauvinist. I våra dagars Sverige har män har inte ens rätt att gilla manliga författare.
Vart är vi på väg? Mot en feministisk diktatur i kulturlivet? Vi är redan där.